Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1914 - Barkman, Hilding: Redareföreningens arbetsgivarepolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betarekåren återinföra den ”kolings
och ”hamnbuse ”-typ, som det varit
fackorganisationens ovanskliga
förtjänst att så gott sig göra låtit
förpassa från verkligheten till
skämttidningarna. Redareföreningens politik
måste därför väcka de allvarligaste
betänkligheter ur moralisk eller allmänt
social synpunkt. Härtill kommer, att
den ohejdade importen av arbetskraft
från landet framkallar livliga
bekymmer ur kommunala synpunkter, bl. a.
med hänsyn till fattigvården.
Men icke nog härmed.
Uppdelningen av arbetarna i inbördes
rivaliserande grupper för att vid deras
eventuella meningsskiljaktigheter med
arbetsgivarna hindra samverkan
gentemot dessa innebär i realiteten ett
våldsamt inkräktande på arbetarnas
föreningsrätt. Något mera
framgångsrikt organisationsarbete bland
arbeiar-na har också under de angivna
förhållandena visat sig omöjligt, i det att
Redareföreningen kunnat direkt
motverka alla föreningssträvanaen genom
att helt enkelt, så snart dylika
strävanden gjort sig märkbara, öka antalet
kontraktsanställda oeh låta dessa
genom deras företrädesrätt till arbete
uttränga sådana grupper, som velat
hävda sin föreningsrätt. Att
Redareföreningen faktiskt följt denna taktik
framgår av ett längre polemiskt
inlägg, som dir. Indebetou förlidet år
i Social Tidsluifts fjärde häfte riktade
mot förf. till dessa rader och vari han
vidgår, att han från början av år 1902
till 1913 ökade antalet
kontraktsanställda från 450 till 800 man, sålunda
i det närmaste fördubblade denna
grupp. Anledningen till denna åtgärd
är fullt tydlig, då man vet, att
stu-veriarbetarefackföreningen under år
1912 visade särskild livaktighet och
bl. a. anordnade obstruktion förmedelst
cacanny gentemot Redareföreningen
för att komma de värsta
oresonligheterna i föreningens politik till livs.
Det är att märka, att
Redareföreningens angivna tillvägagångssätt även
strider mot den av föreningen dock
godtagna juliöverenskommelsen av år
1908. Enligt denna överenskommelse
skulle fasta hamn- och
stuveriarbetare-kårer med företräde till arbetet
upprättas, och antalet arbetare i dessa
kårer skulle bestämmas med ledning av
föregående års statistik över
arbetarebehovet i resp. hamnar. Denna
bestämmelse har Redareföreningen i
Göteborg givit en god dag, då den
bestämt antalet kontraktsbundna med
hänsyn till sin önskan att motverka
arbetarnas föreningssträvanden. F. n.
har ej ens hälften av arbetarestammen
den företrädesrätt till arbete, som
juli-överenskommelsen förutsatte för den
normala stuveriarbetarekåren i varje
hamn, och det länder härvid absolut
icke Redareföreningen till någon
ursäkt, att den för Göteborgs hamn
vägrat sluta kollektivavtal. Dels var
nämligen ingåendet av dylika avtal en
otvetydig ehuru tyst förutsättning för
juliöverenskommelsen, och dels är
denna överenskommelse själv ett
kollektivavtal av högre ordning, och något
ansende för avtalstrohet kan
aldrig den arbetsgivare göra anspråk
på, som i ett avseende är bunden av
ett dylikt avtal och samtidigt i andra
avseenden ogenerat sätter sig över
detsamma. Då Redareföreningen äger så
intima internationella förbindelser,
särskilt med motsvarande engelska
arbetsgivareorganisation, kan det
förtjäna en erinran, att en taktik, sådan
som den nyss beskrivna, åtminstone
enligt den vanliga arbetsrättsliga
uppfattningen i England icke skulle
räknas som fair play.
Den ifrågavarande
arbetsgivarepolitiken innebär ett våldförande icke blott
på arbetarnas föreningsrätt utan också
på deras förhandlingsrätt. Så avslog
Redareföreningen under år 1912 flera
framställningar om förhandling från
Göteborgs stuveriarbetarefackförening,
oeh sistnämnda förenings därav
föranledda försök att med cacanny
framtvinga förhandling hade icke någon
framgång. Hur det under sådana
förhållanden blir beställt med arbetarnas
medbestämmanderätt över
arbetsvillkoren torde utan närmare utläggning
vara tämligen tydligt. Då
décompte-beloppen äro antingen 200 eller 300 kr.
Tiden n:r 3, 1914
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
