Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1914 - Jacobi, A.: Missriktad demokratism. Ett inlägg i fideikommissfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löser dessa arvtagare från dem i fråga
om arvgodsets förvaltning åliggande
förpliktelser, måste staten emellertid
också ha befogenhet uppställa nya
villkor, varigenom garantier skapas mot
godsets vanhävd eller obefogade
exploatering. Med andra ord, staten
måste inträda i den ställning, varur
fideikommissinnehavaren entledigats.
Den lösning, som här antydes,
fideikommissens ställande under statens
förvaltning, synes i synnerligen hög
grad vara ägnad att tillgodose de
skilda intressen, som i denna sak göra sig
gällande. Stiftarnas avsikt att skydda
familj eegendomen mot förskingring
och för all framtid tillförsäkra
arvingarna en säker inkomst av godsen,
respekteras givetvis i vida högre grad
genom denna anordning, än om
egendomarna finge försäljas. Godsens
underhavande åter frigöras från
beroendet av enskilda arbetsgivare och
förvandlas till kronans arrendatorer,
åbor, torpare o. s. v., allt efter den
upplåtelseform, som i varje fali kan
komma till användning. Det blir här
regeringens och riksdagens sak att
tillse, att de under statens förvaltning
ställda domänerna disponeras så, att
största möjliga antal människor där
kunna finna sin bärgning. I de fall, där
större gods befinnas böra uppdelas till
småbruk, måste i främsta rummet
sörjas för, att därstädes förut anställda
arbetare tillförsäkras egna hem.
Därest jorden därutöver befinnes lämna
sysselsättning åt mer arbetskraft, har
staten här ett medel att tillgodose
behovet av odlingsjord på andra håll.
Återstår så att ordna frågan om
statens skyldighet gent emot
fideikom-missarierna. Naturligtvis böra dessa
lika väl som alla andra medborgare
hållas skadeslösa för den
förfoganderätt över egendomen, de till staten
avstått. Å andra sidan måste hänsyn
tagas till de inskränkningar i denna
förfoganderätt, som innehavarna
genom stiftelsernas statuter varit
underkastade. Lika litet som innehavarna
under nuvarande förhållanden äga
försälja fideikommissfastigheterna till
den högstbjudande, lika litet kunna de
göra anspråk på att utan vidare
erhålla kontant valuta för godsets
saluvärde. Tvärtom synes det ur alla
synpunkter lämpligt, att ersättning
lämnas i form av en årlig ränta.
Fastig-hetsfideikommisset förvandlas härmed
praktiskt taget till ett
penningfideikommiss. För staten medför denna
anordning den fördelen, att ingen
fond e. d. behöver anslås för
fideikommissens inlösning. Räntan bör
nämligen givetvis fastställas till sådant
belopp, att densamma jämte övriga för
godsets förvaltning på staten
belöpande utgifter kan utgå av de arrenden
och andra inkomster, som från godset
kunna beräknas inflyta till statskassan.
Det blir härvid statens sak att tillse,
att fideikommissets innehavare ej
tillförsäkras så hög ersättning, att jorden
för densammas gäldande behöver
påläggas mer än skäliga bördor.
Den reform, som här skisserats,
torde under nu gällande rättssystem
endast kunna genomföra fakultativt, d.
v. s. i den mån de därav berörda
godsinnehavarna därtill lämna sitt bifall.
Den överenskommelse, en
fideikommissinnehavare sålunda träffat med
staten, måste emellertid givetvis vara
bindande även för hans efterträdare.
Att däremot föreskriva obligatorisk
expropriation av alla
fastighetsfidei-kommiss vore varken ur billighets-
eller lämplighetssynpunkt försvarligt, så
länge staten tillåter bolag och enskilda
jordspekulanter att besitta domäner,
som ofta i utsträckning äro fullt
jämförbara med de största fideikommiss.
Även med en lagstiftning, som gör
godsens överlåtande till staten
beroende på innehavarens samtycke, torde
en önskvärd gallring småningom äga
rum, i det de innehavare, som äro mera
likgiltiga för den dem anförtrodda
jorden, i första hand lära söka bliva från
därmed sammanhängande förpliktelser
befriade, medan de, som äga verkligt
intresse för sin ärvda uppgift, i det
längsta draga sig för att förvandlas
till enbart räntetagare. Då dessa
sistnämnda utan tvivel måste anses utgöra
den mest sympatiska form av
storagrarer, som över huvud finnes, torde deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
