Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1914 - Volsky, Stanislaz: Socialistisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialistisk kultur, spirar upp i och
med den socialistiska rörelsens växt.
Nya lovsånger, ny uppfattning av
verkligheten, nya ideal av moralisk
och fysisk skönhet, intimt förknippade
med arbetareklassens strid, utvecklas
med samma elementära nödvändighet
som plantan ur fröet. Men denna
kultur ”existerar i sig själv” — för att
använda en term ur den Hegelska
filosofin — d. v. s. den existerar icke som
ett självmedvetet helt utan som en
serie av strödda fenomen och tillfälliga
ansatser i en eller annan riktning. Vi
ha att förena dessa fenomen, att
omvandla dessa tillfälliga ansatser i en
mäktig ström av kollektivistiskt
medvetande. Det kommer ej att bli och
kan ej bli ett sådant medvetande, som
födes under det socialistiska
samhällets förutsättningar. Men det skall bli
den närmaste approximationen därtill,
en approximation, som utbildar hos oss
psykiska element i den socialistiska
rörelsen, vilkas icke-befintlighet
kännes desto mer akut ju mera intensiv
striden blir.
Varje kultur är ej blott ett system
av abstrakta idéer utan också, kanske
huvudsakligen, ett system av känslor
och motiv. Det är ieke nog att göra
en idé logiskt korrekt, — det är
nödvändigt att göra den oemotståndlig för
känslan, om vi vilja göra den till
en drivkraft i människan. Den
katolska kyrkan kunde aldrig ha haft ett
så väldigt starkt grepp i
människosinnet, om den icke hade haft hjälp av
sin musik, sin poesi, sin arkitektur,
sin dekorativa konst. På samma sätt
kan socialistiskt medvetande icke nå
till reelt inflytande förrän det tagit
hela människan i besittning, förrän det
genomträngt ej blott hennes logiska
förmögenheter utån de doldaste
källorna till hennes jagmedvetande.
Socialismen som ren doktrin hör
hemma i biblioteken; socialismen som
ett sätt att leva — ibland ock som ett
sätt att dö — hör livet till. Vi ha
sysslat litet för mycket med det
först-nämnda och litet för mycket
försummat det senare. Oeh medan vi fånga
människornas hjärnor glida deras
själar undan på annat håll, till
borgerlig gottköpslitteratur, till
kafékonserternas gottköpsnöjen, till
bourgeois-hemmens och -familjernas
gottköps-ideal. Så kommer det sig, att våra
dagars socialist ieke är en hel
konsekvent människa utan alltjämt
splittrad mellan bourgeoistraditioner och
socialistisk åskådning. Han kan aldrig
fullt stanna vid de förra, emedan han
växt- ifrån dem, ej heller fullt samla
sig om den senare, emedan den icke än
skapat någon säregen konst, musik,
litteratur och därför icke duger att
tillfredsställa alla hans förstånds, viljas
och fantasis behov.
Socialistisk kultur måste veta hur de
skola tillgodoses — vid risk att
framtidens människa förgiftas av det
förflutnas gift. Vi måste veta hur
kamratskapets känslor skola kultiveras,
huru viljor skola tränas, huru skapa
litteratur, teater, konst, som är
proletariatets och ingen annans.
För alla dessa områden har
verkligheten själv utpekat utgångspunkterna.
Vi hava icke behov att uppfinna något
vi ha allenast att lyssna till den
pågående stridens lärdomar och medvetet
fullkomna det som redan gjorts och
uppnåtts.
Solidaritet går hand i hand med den
ekonomiska striden och är redan nu,
så ofta som den praktiseras,
tillräckligt väl utvecklad. I detta hänseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
