Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Hedén, Erik: Hur världskriget anstiftades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett. uppgivande av förbundet med
tsardömet skulle medfört uppgivandet
först av Frankrikes kolonialvälde,
sedan troligen mer. I-Ia ej t. ex. redan
många tyskar av det härskande
partiet bevisat nödvändigheten för
Tyskland att taga Belgien, vilket ju nu
ock håller på att ske?
Samtidigt som Tyskland genom sitt
grepp efter Marocko avstängde vägen
till försoning med Frankrike, riktade
det därmed en utmaning mot England.
Detta land hade ju lovat Frankrike
Marocko (där det i motsats mot
Tyskland redan fått fast fot) i utbyte
mot Sudan; hade det nu låtit
Tyskland i större eller mindre mån taga
landet, hade det gentemot Frankrike
stått som en bedragare. Dessutom
kände det säkerligen Tysklands
tillvägagångssätt att med maktens tvång
utvidga sitt kolonialvälde som ett hot
mot sina egna kolonier, vilka ju för
moderlandet äga en helt annan vital
betydelse än motsvarande besittningar
för Tyskland. Man framställer det
som ett utslag av hänsynslös
lumpenhet, att England vill i tid säkra sina
kolonier, vilka det dock skött på ett
bättre och mot de infödde humanare
sätt än någon jämförlig makt i
världen, medan man kallar det en stor
kulturgärning, att Tyskland vill taga
andras kolonier för att där lyckliggöra
de svarte med ett styrelsesystem, vars
upprörande brutalitet tyska socialister
och tyska missionärer enats i att
avslöja.
Men medan Tyskland på detta sätt
utmanade Frankrike och England, har
det ständigt och oavlåtligt sökt vinna
Rysslands gunst. Bismarcks
ingripande i och med Berlinkongressen mot
Ryssland och för världsfreden var ju
ett steg i motsatt riktning, vilket
också betecknande nog just därför skarpt
klandrats i Tyskland, ej minst
naturligtvis av liberaler. Men Bismarek
gottgjorde snart denna förirring från
den hävdvunna kejsarpolitikens väg.
Mellan honom oeh tsarregeringen
före-fanns ett tyst samförstånd, att den
senare skulle få förtrycka tyskarna —
bland andra — i Ryssland, medan
Bismarck förtryckte polackerna i
Tyskland. Utrikespolitiskt befästes
vänskapen genom det tysk-ryska
fördraget 1884. Kejsar Vilhelm II
upphävde visserligen detta, men hans
politik har i stort sett ända tills på
sistone varit en lång rad
kärlekstjän-ster och kärleksbevis till tsaren. Med
all önskvärd klarhet har det utsagts
(åtminstone av kejsar Vilhelm I), att
denna ryska vänskap grundades på
djup naturlig sympati, på insikten
att Rysslands regeringssystem oeh
Tysklands voro principiellt identiska.
Det var omöjligt förbise, att idén om
monarkin av Gus absoluta nåde — en
idé som ingen förhärligat mer lyriskt
än Vilhelm II — hade sitt fastaste
stöd i Rysslands självhärskardöme.
Den största kärlekstjänsten, som
Vilhelm gjorde tsaren-kusinen, var
dock ingripandet mot Japan 1895. När
detta slagit Kina och tvungit det avstå
Ljaotong-halvön med Port Arthur,
enades Ryssland, Frankrike och
Tyskland att frånrycka öriket dess med
mod och blod föi’värvade byte och
lämna det gratis i Rysslands händer. Också
stodo under rysk-japanska kriget
1904 Tysklands sympatier på
tsardö-mets sida, medan England icke skydde
att ingå förbund med den uppstigande
gula stormakten — något som
Tyskland först senare, strax före det
nuvarande världskrigets början hett
eftersträvade. Att Ryssland trots detta,
lika bestämt vägrat sluta sig till
Tyskland, med vilket det ej fört krig sedan
1762, men i stället sökt vänskap med
sin arvfiende England, måste till stor
del förklaras ur en starkt inrotad
folkstämning. Det råder i Ryssland ett
tyskhat, vilket icke, som Bernstein
låtit påskina, är inskränkt till
tsarbyråkratin och borgarna. Den ende ryske
revolutionär jag i mitt liv träffat
försäkrade mig energiskt, att tsardömets
värste förtryckarverktyg voro av
tysk börd. Det var ju överdrift, men
ej alldeles osant: man erinre sig blott
namnen v. Seyn (Finlands andre
Bobrikov) och v. Plehve. Tilläggas
kan, att enligt den nu så fosterländska
Vorwärts har tsarväldet i Polen blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
