Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1915 - Sandler, Rickard: Ur brevväxlingen mellan Marx och Engels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dre konsekvent är Stirner enär han
skulle vilja undvika den
rekonsteuk-tion av det i atomer upplösta
samhället, som Bentham verkställer, men icke
kan det. Denna egoism är endast det
nuvarande samhällets och den
nuvarande människans till medvetande
bragta väsen, det sista, som det
nuvarande samhället kan säga mot oss,
spetsen av all teori inom den bestående
dumhetens råmärken.
Därför är saken viktig, viktigare än
exempelvis Hess förmenar den vara.
Vi få icke kasta den åt sidan utan
utnyttja den såsom ett fullkomligt
uttryck för den bestående galenskapen
och bygga vidare därpå, i det vi
vända om den. Denna egoism
har så drivits till sin spets, så galet
och tillika så självmedvetet, att den i
sin ensidighet icke kan hålla sig ett
ögonblick utan genast måste slå över
i kommunism. För det första är det
€n småsak att bevisa för Stirner, att
hans egoistiska människor nödvändigt
måste bli kommunister av pur egoism.
Det måste man genmäla karlen. För
det andra måste man säga honom, att
människohjärtat ursprungligen,
omedelbart är oegennyttigt och
uppoffrande i sin egoism så att han alltså åter
kommer fram till det han bekämpar.
Med ett par trivialiteter av slik
beskaffenhet kan man visa tillbaka
ensidigheten. Men det som är sant
i principen, måste vi också uppta. Och
sant i densamma är visserligen det,
att vi först måste göra en sak till vår
egen egoistiska sak innan vi kunna
göra något för densamma — att vi
alltså i den meningen, även bortsett
från eventuella materiella
förhoppningar, även av egoism äro kommunister,
av egoism vilja vara människor,
icke blotta individer. Eller för att
uttrycka mig annorlunda: Stirner har
rätt, när han förkastar Feuerbachs
”människa”, åtminstone människan i
”Das Wesen des Christentums ”.
Feuerbachs ”människa” är härledd
från gud. Feuerbach har kommit fram
till ”människan” från gud och så är
”människan” likvisst alltjämt
bekransad med en teologisk helgonagloria av
abstraktion. Den sanna vägen att
komma till ”människan” är den
omvända. Vi måste gå ut från jaget,
den empiriska, livslevande individen,
för att icke i likhet med Stirner fastna
i denna utan därifrån höja oss till
”människan”. ”Människan” är
alltid en spökgestalt, så länge hon icke
har sin basis i den empiriska
människan. Korteligen, vi måste gå ut från
empirismen och materialismen, därest
våra tankar och enkannerligen vår
”människa” skall vara något sant.
Vi måste härleda det allmänna ur det
enskilda, icke ur sig självt eller ur
luften å la Hegel.
Allt det där är trivialiteter, som
förstås av sig självt, som redan
enstaka sagts av Feuerbach, och som jag
icke skulle återupprepa, därest icke
Hess — som det synes mig, av
gammal tillgivenhet för idealismen —
så avskyvärt nedgjorde
empirismen, enkannerligen Feuerbachs och
nu Stirners. I mångt och
mycket vad han säger om
Feuerbach har Hess rätt, men å andra
sidan tycks han ännu ha några
idealistiska floskler — när han kommer att
tala om teoretiska saker bär det
alltid i väg i kategorier och därför
kan han ej heller skriva populärt,
emedan han är mycket för abstrakt.
Därför hatar han också allt vad egoism
heter och predikar människokärlek o.
s. v., vilket åter går ut på kristlig
uppoffring. Men om den livslevande
individen är den sanna grundvalen,
den sanna utgångspunkten för våra
”människor”, så är självfallet också
egoismen ■— naturligtvis icke den
Stir-nerska förståndsegoismen allena,
utan också hjärtats egoism. —
utgångspunkt för vår människokärlek,
annars svävar den i luften. Eftersom
Hess snart kommer ditöver, så skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
