Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1915 - Bolander, C. A.: Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsade, levandes egen danse
ma-eabre.
Det skälver något av den stora
diktens patos uti hans novell ”Nöd”
(1904.)> berättelsen om den unga
bu-tiksfroken, hyresgästen i
genomgångs-rummet i fru Lindströms pensionat
vid Observatoriegatan, det är något
av livets namnlösa förtvivlan oeh
tårlösa skräck uti den korta sagan om
hennes fattigdom, kärlekslycka,
förtvivlan, språng uti böljorna, det är
något av den store diktarens
medkänsla, som snyftar i orden:
”Nej, giv intet,
giv-av ert överflöd ej bröd,
giv ej dryck, ej liv,
av ert överflöd giv död.”
Men det blir bara ett blad i don
•Juans dagbok, bara en kvinna ibland
de många, han möter, vars öde för ett
ögonblick griper honom. Är inte
världen full av kvinnor, inte kan all
världens nöd bleka den röda rosen i
hans hand, som längtar till
kvinno-barm. En sagornas lustgård är livet,
kärleken brinner, passionen glöder —
allt han ser på blir lidelse, allt han
rör vid blir brånad, allt kretsar
feber-sjukt kring ett oeh detsamma,
passionens mordbrand och vådaeld (”Milla”
1907 — ”Passionsnoveller” 1908 —
”Damen utan nåd” 1909). Han är
don Juan, sonen av det livets land, där
människorna glöda varmare än
Ni-felhems frusna barn, där det är som
kyssar i luften.
”Ce n’est pas vivre que de
ne-pas-mourir” — att leva är att brinna.
Storm, strid är kärleken, rov är
kärleken. Akta dig, du bleka äkta man,
lås in din hustru i natt, don Juan
strövar därute på vägarna. Det finns
ingen kärlekslycka som rovets, dådets
spänning gör blott pulsarna hetare.
För sent, för sent, äkta man. det är
så dags att vakna, när din kvinna är
tagen ifrån dig. Hur löjlig blir du
inte, hanrej, med dina rullande ögon
och ditt rytande» hur löjlig är du inte,
”Makters” författare, där du,
ursinnigt skrikande på våldtäekt och
per-versitet, söker smäda den lyckligare,
den starkare älskaren. Akta dig,
skrikhals, don Juan har en hand, som kan
tukta dig, har en penna, som kan
dräpa dig. Henning von Melsted
skriver ”Fariséens hustru” (1908) —
han hånar den bedragna äkta mannen,
den otrogna, brutala skrymtaren,
skåpsuparen med den nedärvda
alkoholismen, de stora
uppgörelsescenernas heroiske pajazzo, löjlig bredvid
den lugne, starke, sunde Leopold
Wallman, skulptören, förföraren.
Se upp där, akta er, stäng luckorna
för fönstren, rigla igen dörrarna. Det
är slagsmål på torget, det flyger
käppar och gatstenar, nyckelromaner och
ruttna äpplen. Kom inte oeh säg, att
det är tyst i den svenska litteraturen,
i skuggornas tidsålder finns det
ändock passionsmänniskor.
Är det renässansmänniskan, denne
Henning von Melsted? Eller är det
taskspelaren ?
Varg i veum — utstött ur de
borgerliga salongerna, hånad av
press-sluskarna, sedd över axeln av
småborgerlighetens alla distinguerade
gentlemän på den rätta trottoaren.
Men akta er, borgare, den föraktade
erotikern kan bli farlig för eder
mid-dagsro. Han kan ge vilja åt hatet,
som jäser i edra samhällens utkanter,
han kan bli hövdingen för folkets alla
unga desperados. Javäl, herrar
borgare, som tappat blodet på buteljer
oeh fått samhällets kork i flaskhalsen,
han blir anarkistagitatorn, han blir
ungsocialistmötenas resepredikant,
han, Henning von Melsted, juris
kandidaten.
Eld. brand! Han går till anfall mot.
1S87 års gamla hädelseparagraf
(”Hä-delse” 1908) ■— han ljungar mot det
sociala hädelseåtalet av nådens år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
