Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1915 - Carleson, C. N.: Ödestvång och klassvilja. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de icke ville bevilja pangar till ett
d y n a s i i.s k t krig. D. v. s. ett krig
mellan Hohenzollern och Bonaparte.
De gjorde Preussen ansvarigt för
kriget, ett ansvar, som enligt deras mening
var en följd av Preussens politik mot
Österrike år 1866. Kan man då icke
ha skäl att fråga, om de icke från sin
socialdemokratiska synpunkt skulle ha
nedlagt sin röst hellre än bevilja anslag
till ett krig mot republiken
Frankrike? T. o. m. för en tysk revisionist
borde väl franska republiken vara
åtminstone mindre osympatisk
än franska kejsardömet. Och gentemot
England ha ju tyska socialdemokrater
ofta anbefallt ett vänskapligt
närmande. Skulle ej en Bebel och Liebknecht
i 1914- års invecklade situation — trots
sin övertygelse om att Tyskland kunde
ha i ett krig mot tsarismen en
kultur-och befrielsemission att fylla — likväl
ha funnit situationen d u b i ö s och av
denna grund även nu nedlagt sina
röster?
G) Kautsky framhåller, att den
tyska partiledningen år 1870, som i
motsättning till Bebel och Liebknecht
sköt tillbaka dynasti-momentet för den
väntade tyska enheten, ”alltyska”
enheten, misstog sig i fråga om resultatet:
alla tyskars förening. Nu har man ju
i 1914 års krig upplevat skådespelet av
”alla tyskars förening”. En förening
under kejsar Wilhelms och kejsar
Franz Josephs protektion. En alllysk
förening, där 25 miljoner österrikiska
slaver och 10 miljoner magyarer hänga
m\ed på Germanias stridsvagn! I
förbigående sagt — en grotesk karikatyr
av den eljes till övermått omhuldade
nationalitetsprincipen. År 1870 skrev
”Der Volksstaat” att ”en ond ande fängs-
lar Frankrikes soldater vid Napoleons
vilja”. Man skulle nu kunna
säga, att en and ande
fängslar Frankrikes soldater vid tsarens vilja,,
men man bör då även tillägga — om
än de tyska socialdemokraterna
underlåter det — att en ond ande fängslar
Tysklands soldater vid kejsar
Wilhelms vilja.
Den splittring, som vid 1870 års
krigsutbrott rådde inom den tyska
socialdemokratin, försvann, när franska
republiken proklamerades efter slaget
vid Sedan. Mot republiken ville d å
ingen tysk socialdemokrat föra krig.
Antag nu, att under världskrigets gång
en statsvälvning skulle inträffa i
Byss-land — skulle då de tyska
socialdemokraterna påyrka krigets avblåsning?
Skulle då revolutionära sympatier
överväga nationella? Kan man vara
alldeles viss därom, när man ser, hur
expansionism slagit rot även i en del
socialdemokratiska krelsar? Är 1870
sade socialdemokraterna — under
intrycket av tryggad tysk-preussisk
enhet och franska republikens
upprättande: ”fred utan annektion”. Det är en
ståndpunkt rakt motsatt en d:r
Stide-kums expansionstes.
H) Man har anledning att hålla
skarp utkik på den tyska
nationalismen. Själve Karl Marx hade en släng
av den, reflekterad i förakt för
fians-männen. Eller hur skall man eljes
tyda sådana hans yttranden som:
”fransoserna behöva smörj”. ”Den
tyska arbetarklassen är den franska
överlägsen.” Där se vi i frö den t y s
k-hets-hegemoni, som gjort sig
påmind även inom den internationella
socialdemokratin. Nåväl, Kautsky
skyndar -— det’ skall rättvist erkännas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
