Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1915 - Sköld, Hannes: Klasskampen i Balkans nationalstrider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid för den nationella
striden med sig även en annan
företeelse. Denna strid kommer
nämligen på grund av de
komplicerade förhållandena att, särskilt inom
litteraturen, få ett starkt inslag av
sentimentalt medlidande med den
tjänande brodern, som stundom rentav
kallar sig för socialism. De borgerliga
litteratörer, som stå i den
litterärt-na-tionella stridens förgrund tvingas att
vädja till folkmassorna, och en dylik
vädjan är verkningslös om den ej talar
till massornas ekonomiska intressen.
Det är därför skalderna inom alla
nationalistiska rörelser av denna art äro
så radikala. Tänk på en Petöfi,
en Svatopluk Czech, en Boteff! Men
så snart det önskade nationella
målet är nått, så försvinner denna
radikalism som genom ett trollslag. För att
ta exempel bara från ett så lindrigt
förtryckt land som Norge före 1905:
Hur frifräsande var inte republikanen
Björnsson före detta datum oeh hur
ynklig i sin ångrande frispråkighet,
när han efter denna vändpunkt
kastade sig ut i agitationen för den av
England med makthot rekommenderade
tronkandidaten!
För att nu förstå de balkanska
na-tionalstriderna måste man hålla klart
för sig att det turkiska riket, social-’
ekonomiskt sett, varit och är ett
feodalvälde. Ingenting ändrades i detta
sakförhållande av den ungturkiska
revolutionen 1908, som visserligen
störtade den störste feodalherren
Abd-ul-Jfamid, men som på intet sätt rubbade
den då bestående statens sociala
grundvalar. Att de turkiska
stats-kuppsmännen gingo till verket under
marseljäsens toner bevisar endast ett
gammalt känt faktum, att nämligen
revolutionerna städse låna från varandra
och att den till åren yngre alltid stjäl
från den till åren äldre. Ännu efter
statskuppen existerar tschifliken, det
turkiska storgodset, kvar. Ännu i dag
är det feodalherrarna, bejerna, som ha
det avgörande ordet. Avsikten var
inte heller att störta det gamla, utan
att stötta det. Man ville mura nya och
fastare murar till det gamlas försvar,
och det var ingen händelse att de
ungturkiska ”revolutionärerna” vände
sina blickar till Preussen, den stat som
bäst förstått att hävda feodalväsendet
mitt i en tid, vars väldiga ekonomiska
kraftutveckling redan längesen
passerat det feodala stadiet. En liten smula
ny kulturfernissa och så befästa det
gamlas välde genom stödet av en
stark här — det var de mål, som
ungturkarna satt upp för sig.
De små balkanfolkens strid för
nationell självständighet var inte en
na-tionalstrid blott och bart. Det
utsugna lantproletariatet såg i denna strid
framförallt en kamp mot
storgodsägarna, och den kom även många
gånger att riktas mot denna klass i sin
helhet. De minst ”nationalistiskt”
sinnade delarna av de olika folken
voro just de inhemska storgodsägarna,
vilka dock överallt utgjorde
minoriteten av sin klass. Ännu i dag har man
i bulgariskan — som skällsord —
bevarat namnet på den turkiskt sinnade
rike bulgariske jordägaren,
tschor-badschijan — betecknande nog ett
turkiskt ord. Det var just
tschorbad-schijan som lade största hindret i
vägen för emancipationen, medan
däremot städernas spirande bourgeoisi,
vilken trycktes av feodalprivilegierna
gjorde gemensam sak med
lantproletariatet, småbönderna och
intelligensen.
När turkarna utdrevos ur sina
maktpositioner och deras egendomar styc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
