Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Carleson, C. N.: Ödestvång och klassvilja. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgångspunkten för deras omdöme vara
”proletariatets klasska. m p”,
men taktiken låter han kriget
klyva itu. Alltså skulle vi nödgas operera
med två slag av taktik, en fredens och
en krigets. Klasskampens brist på
specifikt nationellt innehåll, densammas
starka anti-”nationella” väsen söker
Kautsky då nödtorftigt överskyla
genom att göra kriget till blott ett
övergående moment, en ”situation” — fastän
man dock gott kunde säga,
att ”situationen” strängt taget
även omfattar den väpnade freden —,
en krigets situation, som enligt hans
mening måste lägga om taktiken. I
detta tvång ligger då ett medgivande
att regeringarna i sin egenskap av
verktyg för de besittande klasserna ha
fullständigt i sin hand att bestämma
socialdemokratins taktik. Så stå vi då
vid vägskälet mellan m a k t f a t
a-1 i s m och sig medvetet manifesterande
klassvilja. Uppgives den senare,
återstår blott den förra.
Men är det ej så, att
socialdemokratins taktik — i fred som i krig—-hänger
samman med åsikten att både krig och
militarism äro fördärvliga, att de
alltid måste bekämpas, därför att det
ingår som ett viktigt moment i
klasskampen. Kan detta ändras därför att
vi ha fred i dag och krig i morgon? Om
Kautsky uppmanar oss att ”överväga
alla för det internationella
proletariatet möjliga konsekvenser av krigets
utgång”, så är väl det ett övervägande,
som bör ske före krigsutbrottet. Men
han låter allt spricka sönder och
samman dessförinnan, han låter kriget
öppna alla möjligheter — och i detta
kaos skola vi lysa oss fram med
klasskampens aladdinlampa, som dock icke
lyser med stadigare sken än att vi böra
växla taktik efter alla möjliga
situationer, även om vi t. o. m. riskera att
”situationernas” starka luftdrag släcka ut
den präktiga lampan.
Hela detta resonnemang kan finna en
förklarlig grund endast däri att det
socialistiska proletariatets kraft i dag i
stort sett ej är mycket större än för 40
å, 50 år sedan. Kautsky tycks helt och
hållet bortse från mer än en generations
socialistiska organisations- och
skol-ningsarbete eller han ryggar
tillbaka för att vilja på allvar pröva
dess värde, att pröva en vilja
och en sammanhållning, som ju
icke fanns år 1870, då ändock
alla tyska sociademokrater i
november vägrade den nya krigskrediten.
(Att franska socialister och en del
radikala borgare fordrade krigets
fortsättning, då Tyskland brutalt krävde
El-sass-Lothringen, berör ett helt annat
sakläge än det, vari tyskarne befunnit
sig nu.) ICorteligen: Kautskys
pessimism sammanfattas i följande formel:
Internationalens kraft kan ej prövas
vid ett krigsutbrott — möjligen först
när ”kriget tagit en avgörande
vändning”. Men antag att det icke tager
en avgörande vändning — vad då?
Kautsky säger: ”klassintresset hotar
att döljas och förvirras under kriget”.
För visso — under nationalismens
tryck. Men är det ej just då lika väl
som förut socialdemokraternas plikt
att upplysa och handla? Gång på
gång söker dock Kautsky komma undan
problemets hela gröt genom att
upprepa att under kriget är en
socialistisk internationals existens omöjlig.
Men därmed skärper han endast
frågan: vad ha vi att göra före kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
