Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Carleson, C. N.: Ödestvång och klassvilja. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del han skriver. ”Enstaka” (lindrigt
sagl) ”partivänner ha av ögonblickets
stämning låtit sig ryckas med till att
betänkligt kränka den internationella
uppfattningen.”
N) Den enhetsillusion — åtminstone
i fråga om handling -— som brast vid
krigsutbrottet, vill Kautsky
återställa vid krigets slut. Han drömmer om
internationell socialistisk enighet om
fredsvillkoren. Det är den sista
problematiska tillflykten. Auspicierna.
synas dock i detta ögonblick föga
lovande. Sembat — före
medlemsska-pet av franska
nationalförsvarsregerin-gen — ville intet återbördande av
El-sass, Kautsky vill intet bestämt säga i
fråga om återbördandet av
Östersjöprovinsernas tyska befolkning — han
refererar blott vissa tyska
socialdemokraters .. . erövringskriget vidsnuddande
mening, att tyskarne där längta efter
förening med Tyskland. Vandervelde
håller före, att franska regeringen blott
vill ha tillbaka Elsass-Lothringen och
tänker sig för Belgiens del blott
oberoende och krigsskadeersättning. Vittnar
detta om så synnerligen stor enighet?
Den är väl snarare obestämd och
brokig. Men vägen’ till enigheten har nog
andra slötestenar än fredsvillkoren. Har
man ej att bereda sig på differenser
rörande krigets uppkomst, om det
presterade måttet av ansträngningar att
förebygga kriget? Kan en internationell
socialistisk kongress efter en så
oerhört förlustbringande kraftmätning
undgå dessa frågor? Det är otänkbart.
Om massornas lidelser jagats upp av
invasionsfaran, är det -sannolikt all de
ej så snart lägga sig efter ett krig utan
like. Så mycket svårare då att i detta
ögonblick se var enigheten skall
begynna i den gamla formen och
med de gamla mi e d 1 e n, som ju
borde få en annan aspekt av de nya
erfarenheterna, var och hur denna
enighet skall återknytas, när
”proletariatets klasskamp” så långt trängdes
tillbaka av de världsskakande
tilldragelserna, att den slutligen fullständigt
försvann ur sikte tillika med ”taktiken”.
Denna tänkta nyuppståndna eller
fortsatta International skall ju enligt
Kautskys eget uttryck taga vid på nytt
under bekännelsen: ”Vi ha bedragit
o s s”. Bedragit oss på vår
värdesättning av de utslaggivande krafternas
inbördes relation i samhället, på taktik
och medel. D å är det givetvis riktigt
att — ifall Irots allt inga nya initiativ
kunna tänkas — draga den slutsatsen,
vartill Kautsky kommer:
”Internationa-len duger bara i frede n”. Om så
är fallet, måste den ju likväl söka
medel att a 111 i d få leva i freden. Men
är det ej ett g r a v t a 1 att säga, att i
de påfrestande situationerna, där
Internalionalen framför allt skulle
motivera och rättfärdiga sitt namn •— där
duger den icke alls? Då är det väl
ändock bra liten tröst, atl Frankrike och
Belgien — saken bör ej tillmätas
alltför stor betydelse — fingo socialistiska
ministrar efter krigsförklaringarne —
det sista spåret av att det fanns en
socialistisk rörelse fram till augusti 1914
ute i de stora länderna.
Internationalens i d é är icke död —
det är sant, men d e n n a International,
som brunnit med vacklande sken över
perioden 1889-1914 — har den
presterat ett resultat, som berättigar tron
på ett fortsatt liv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
