Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Möller, Gustav: Den tyska socialdemokratins hållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska socialdemokratins hållning.
Ett försvar av Wolfgang Heine. — Den senaste
krigskredite n.
I januarinumret av S o c i a 1 i
s-tische Monatshefte har
den bekante revisionisten W o 1
f-gang Heine presterat ett
försvar för den tyska
socialdemokratins hållning efter den 2
december. Vi återgiva ett sammandrag
av denna artikel, emedan svenska
socialdemokrater endast kunna ha
gagn av att lära känna dess
tankegång, även om de finna omöjligt
att instämma i densamma. Heine
skriver bl. a.:
Den tyska socialdemokratien måste gå
den väg, som fakta föreskrevo. Engelsmän
och fransmän må se sakerna på sitt sätt,
och vad Belgien beträffar, måste man just
från tysk ståndpunkt erkänna, att
socialdemokraterna där endast ställt sig på
fäderneslandets sida. Men jag vill påvisa den
oklarhet, som vill förbjuda oss tyskar att
skydda vårt land.
På kongressen i Stuttgart fastslog
Vander-velde i egenskap av föredragande för det
utskott, som skulle utreda frågan om
milita-rismen, att socialdemokratin erkände den
nationella samhörighetens fullaste
berättigande, att socialdemokratien vore besjälad
av nationell känsla och att erkännandet av
nationernas existensberättigande inte
behövde försvaga arbetarnes internationella
samhörighet. Detta var först och främst
den tyska delegationens åsikt, vilken under
kommitténs överläggningar representerades
av Bebel och Vollmar. Den har visserligen
inte kommit tydligt till uttryck i
kompromissresolutionen, men kongressen höjde
heller inte någon protest mot denna
förklaring från föredraganden Hans åsikt är
alltså även Internationalens. I själva
verket är ju även arbetarne, även socialde-
mokraterna, medlemmar av sin nation.
Ingen fransman eller engelsman har väl
heller bestritt detta. Men
skrivbordsmän-niskor, som sakna allt verklighetssinne,
vilja inbilla tyskarne, att arbetarne skulle
ha att förneka nationen. För dem
skulle • endast få finnas Internationalen.
För den tyska socialdemokratin skulle det
vara likgiltigt, . om Tyskland eller
Ryssland segrade. Nationerna äro dock
realiteter, som ha betydelse i kanske än
högre grad för ärbé’tarne än för de besittande
klassflrna, för vilka det är mycket lättare att
utanför fäderneslandet finna ett nytt hem.
Den tyska socialdemokratin kan alltså
inte förneka nationen, allra minst i farans
ögonblick. Det är endast på denna
faktiska fara det kommer an, inte på
partiets ställning till den politik, som skapat
faran. Heine undersöker därför alls
icke, vem som bär skulden för kriget. Han
säger fastmer: ”Till och med om den
tyska regeringen bure all skuld, om den
såsom våra fiender påstå, har framtvingat
kriget för att lägga Europa i träldom
(något som jag dock betraktar såsom en
vanvettig förvrängning) till och med i sådant
fall skulle vi inte ha kunnat handla
an-norledes än vi gjort. Ty man måste
rädda sitt hus så snart det brinner, vem som
än tänt på det. Blott en bokstavsträl kan
komma på den tanken, att man i sådant
fall skulle vara tvungen att såsom en
protest låta allt brinna ner och själv gå
under därvid.”
Så stod saken för tyskarne redan den
4 augusti och i ännu högre grad den 2
december. Genom årslånga varningar och
positivt försoningsarbete gentemot
Frankrike och England ha vi gjort allt vad vi
kunnat för att hindra kriget. Och vi hade
redan uppnått rätt goda resultat. Att den
tysk-franska konferensen kom till stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
