Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Möller, Gustav: Den tyska socialdemokratins hållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var socialdemokratiens förtjänst. Och ait
bland de breda folklagren i Tyskland inle
fanns spår av krigslust eller
erövringsbe-gär var även till stor del dess verk. Men
nu hade kriget brutit ut, alla bemödanden
till trots, och kunde inte hindras. Vad
skulle man vidare ha kunnat göra
däremot ? Mötesresolutioner? Mycket enkelt,
men. mycket overksamt.
Gatudemonstrationer? De skulle ha vunnit beaktande
endast om viljan och makten att göra
revolution stått bakom. För revolutionära
upplopp och isynnerhet för
mobiliserings-str.ejk eller generalstrejk hade däremot
arbetareklassen alls ingen lust. Några få
veckor före kriget hade fransmännen med
särdeles många och stora ord försökt att
förplikta Internationalens medlemmar till
generalstrejk i händelse av krig, men
själva ha de inte haft en tanke på att handla
så; vilket nämns som ett bevis för hur
annorlunda tingen ta sig ut i praktiken än i
hänförda tal på möten. Om den tyska
socialdemokratien hade försökt sig på några
revolutionära våldsmedel, så skulle
därmed kriget inte "ha blivit förhindrat, ty de
allierade skulle inte ha varit så artiga,
att de tagit någon hänsyn därtill. Men
väl skulle kriget ha kommit att föras
under betydligt ogynnsammare förhållanden
för tyskarne. Ett dröjsmål i
mobiliseringen skulle ha dragit fienden in i landet,
och den oerhörda moraliska styrka, som
ligger i nationens enighet, skulle ha gått
förlorad.
Den fientliga invasionen var den fara
för Tyskland, som måste avvärjas.
Rys-sarne hade hotat att till jul vara i Berlin;
i varje fall skulle de ha översvämmat
Posen och Schlesien, om de tyska arméerna
inte hatt lyckan med sig. Och då skulle
den tyska socialdemokratin ha stått
bredvid och sett på, som om det varit
densamma fullkomligt likgiltigt? Den skulle
så långt möjligt varit, genom att vägra
krigskredit, ha öppnat vägen åt fienden?
Den som fordrar sådant har inga begrepp
om politik och ingen aning om folkets
tänkesätt. Ingen bland folket skulle ha
förstått ett sådant handlingssätt. Man skulle
ha betraktat saken så, att socialdemokra-
tien i nödens stund prisgivut land och
folk, och de enkelt tänkande massorna
skulle ha förlorat allt förtroende för
socialdemokratien. Även hänsynen till de tyska
bröder, som stodo i fält, framtvang ett
godkännande av krigskrediten. Dessa,
som bringa de oerhördaste offer för att
rädda det tyska folket och därmed även
artetarne, kunde man inte falla i ryggen
av idel demonstrationslust — och så
skulle en vägran att godkänna krigskrediten
ha verkat.
Om man antar, att den tyska
riksdags-fraktionen i sin helhet hade handlat så
den 2 december som Liebknecht gjorde och
att de dragit majoriteten med sig och
störtat regeringen — vad skulle följden ha
blivit? Inte en snar fred, men närmast
förintelse av de till snabb flykt tvingade
tyska härarne i Frankrike och Belgien,
Rhenlandels och Westfalens
översvämmande av fiender och slutligen en
skymflig fred till varje pris.
Förutsättningen är omöjlig. Ingen i riksdagen skulle
ha kunnat förmå majoriteten till ett så
självmordsmässigt beslut.
Det är inte bara riksdagsfraktionen,
som intagit denna ställning, det är
massan av tyska partivänner. Lika litet, som
riksdagsfraktionen har den hängivit sig åt
något krigsrus, önskat kriget eller drivits
av begär efter erövringar. Men
beslutsamt, ja med glädje inställde den sig
under fanorna. Det finns trakter, där- nära
nog varje medlem av arbetarnes
ungdoms-rörelse, endast han ansåg sig krigsduglig,
genast anmälde sig som frivillig.
Avmarscherande socialdemokratiska
landstorms-män hälsade de riksdagsmän de sågo på
gatan och lyckönskade dem till beslutet.
Otaliga brev från fronten, som publiceras
i arbetarpressen, förete samma
beslutsam-ma stämning och fasta vilja att till
räddning för det tyska fäderneslandet föra
kriget till slut med uppbjudande av alla
krafter. —
Det har gått en betydande tid,
sedan Heine skrev ovanstående och
och tyska riksdagen har åter d e n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
