Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1915 - Händelser och spörsmål - Palmstierna Erik: Dynastipolitik på Balkan - Heine, H.: En ny international
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rades på del vid gröna bordet hopsnickrade
Albaniens iron. Han föide med sig
tysk personal och det märktes granneligen,
att han icke glömt bort den huldhetsed
som en gång svuiils tyske kejsaren. Nu
har han hemtagils såsom en pjes i
schackspelet på Balkan. Italien har trängt
undan det tyska infly(ande). Bersaglierer
synas i stället för gardessoldaler i Valona.
Påtagligt är emellertid att den
systematiski bedrivna clynaslipolitiken på Balkan
visat sig vara eit verksamt medel att
främja de tyska intressena. Den makt
monarken, trols alla konstitutionella
begränsningar, visar sig äga, odltes i diplomlatins
tjänst, och vid avgörande tillfällen visar
det sig att detta icke varit förgäves.
På Sverges tron sitter en tysk
furstinna och hon gör mgen hemlighet av sin
utländska börd. Prinsessa av Baden och
kusin till kejsar Wilhelm sprider hon
omkring sig och uppmuntrar tyskt politiskt
inflytande i Sverge. Från föreläsningar i
Vita. Havetysom arrangerats av henne,, utgår
en förtäckt propaganda., vilken börjar
uppmärksammas. Hennes förbindelse med
Sven Hedin är väl bekant. Chef för d.et
preussiska fusilierrcgementet n:r 54
Drottning Viktoria av Sverige ser hon i Tysklands
militärväsen det ideal, vi skola eftersträva.
Autokratisk till hela sin läggning och totalt
främmande för nutida demokratism var
hon en naturlig medelpunkt i den krets, från
vilken kampen upptogs mot
vänsterregeringen. Sitt oförstående sinnelag mot
arbetarerörelsens strävanden visade hon bl. a.
genom vägran att bli ”beskyddarinna”
över kvinnornas baltiska utställning,
emedan fackföreningar deltogo, och mer än en
gång har hon ingripit för att söka avstyra
folkliga initiativ från svenska kvinnor,
vilka över hela landet skulle ha hälsats med
bifall.
Åtskilligt, .som hänt under senare år, har
kunnat härledas från den skumraskpolitik,
vilken idkas å hovets spinnsida. Man har
föga sysslat därmed hittills, men i
allvarliga tider som de nuvarande, är det skäl att
varsko om dynastiska tendenser, vilka
själva fördolda kunna störande ingripa i
svensk politik.
En ny International.
I den artikel, ur vilken på annat ställe
ett längre sammandrag är gjort, skriver
Heine rörande Intemationalen.
Felet med Intemationalen ligger, om
man bortser från personfrågan, framför allt
i dess organisation och traditioner. Inte
ens på de internationella kongresserna har
man öppet erkänt de uppenbara
motsätt-ningame nationerna emellan och den
olikhet i fråga om medel och
utvecklingsvägar, som stå dem till buds. Man har inte
försökt reda ut, hur man trots allt skulle
kunna lyckas komma fram till eti
gemensamt internationellt arbete, utan man
har förutsatt en enighet, som faktiskt inte
finns, men som måhända kan bli en frukt
av ett kommande århundrade. Under det
att arbetarnes praktiska politik i
parlament och kommuner, i fackföreningar och
självhjälpsföieningar för länge sedan har
avstått från att ”leka framtidsstat” och
fastmer anpassat sig efter nutidens
krafter och möjligheter, har man låtit de
internationella kongTessema och den
internationella byrån operera som om den vore
parlament och regering i ett internationellt
statsförbund. Därför fattade man beslut
rörande den inre politiken för enskilda
medlemmar av Intemationalen, ehuru
endast de enskilda nationerna själva kunde
bedöma vad de behövde och vad de
förmådde. Sålunda tvang vid
Amsterdam-kongressen den ende japanske delegeraden
med sin röst de franska partivännerna till
en fullständig förändring av deras ur
förhållandena inom eget land framvuxna
inre politik*. För att bevara skenet av
en enighet, som alldeles icke fanns, måste
man fatta, resolutioner, som skulle göra
rättvisa åt alla, och som därför icke
passade riktigt för någon nation — såsom
partidagen i Stuttgart rörande
militaris-men, om vilken slutligen Hervé förenade
sig med Vandervelde och Vollmar.
Genom dessa resolutioner vande man sig
av med att betänka, att makt är
förutsättningen för en verklig, icke bara. finge-
* Den mycket åberopade
Amsterdam-resolutionen om ministersocialismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
