Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1915 - Lagerlöw, Signe: Strindbergstragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medel som helst endast böra
distraheras — ja, till och med nu, med döden
inför ögonen, äger det stora
kulturlandet publik och intresse för Strindberg.
Det verkar vid jämförelse något
underligt, när man läser hur
Kammer-spiele i Miinchen under april sätter icke
mindre än nio av Strindbergs
skådespel på repertoaren, under det vi, hans
naturliga arvtagare, i djup fred som vi
leva, icke förmått att, när Strindberg
äntligen en gång gives, uppehålla
intresset för hans verk mer än några
fattiga kvällar.
Därute, där spelas och förstås och
älskas han, där finns en fostrad publik
med fostrad böjelse och urskiljning för
det äkta, vilken med resonans kan
möta dessa visionära och i världen
enastående verk, som för första gången skänkt
Europa en klassisk svensk
dramaturg.
Men för samtidens Sverge är
dramatikern Strindberg så goit som
otillgänglig. Den minoritet — och är det
verkligen minoriteten? — som i stället för
en hel del tvivelaktiga utländska
kann-stöperier skulle föredraga att få lära
känna Strindberg på svensk scen, måste
böja sig för majoritetens(?) smak i
andra riktningen och avstå. De gånger
äro räknade då Strindberg stått på
programmet. Nu ropades emellertid på
honom •—• och teatrarna tillmötesgingo.
Såväl Dramatiska som Svenska och
Intima teatrarna upptogo honom, samtliga
på det värdigaste sätt och med sina
bästa krafter i elden samt, vad Intima
teatern angår, med en iscensättning för
kammarspelet Oväder, som hittills
saknar motstycke i vårt land. Resultatet
av allt detta blir — halvt fiasko. De
första Strindbergsföreställningarna, där-
ibland Fadern, som på kontinenten
tilldragit sig så mycken uppmärksamhet
och sannolikt bland sorgespel är något
av det mästerligaste som någonsin
skrivits, gå ungefär två veckor på
respektive teatrar, de senare med glest besatta
salonger en 5 å 6 aftnar.
Hur skall detta förklaras?
Skådespelarna älska Strindberg,
teaterdirektörerna uppbjuda all sin
förmåga att värdigt framföra honom,
regissörerna åstadkomma mästerverk, och allt
detta för att få bekräftat skandalen att
Strindberg icke går i
Stockholm. För att få bekräftat att denne
Sverges främste författare, som i högre
grad än någon- annan efter August
Blanche speglat denna typiska nordiska
huvudstad med dess nutidsliv och
minnen, dess förtjänster och lyten, dess
skönhet och säregenheter, dess
människor och avarter, att just denne samme
man som hela Stockholm för tre år
sedan följde Sista landsvägen utefter un:
der en stämning av saknad och allvar
så djup, att tystnaden låg över staden
som tystnaden över ett sorgehus —
denne samme man skulle nu vara ur
räkningen för denna samma
människomassa, som då till en sista samfälld
honnör sänkte fanorna vid den store
ljuskämpens grav.
Låtom oss stanna och övertänka!
Vem var det som denna majmorgon
satte dessa ofantliga skaror i rörelse mot
en enda punkt, mot ett enda mål och
kom hela detta människohav, som
böljade ända. från den djupa, skuggiga
gatan nedanför Blå tornet fram genom
norr och Haga, ut till Solna, att
förnimma andakten så djup och gemensam,,
som hade den bott inom ett enda.bröst?
— Svaret blir: pressen. Det var pres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
