Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1915 - Lagerlöw, Signe: Strindbergstragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen. som vid detta tillfälle, starkt
genomträngd av känslan av en
national-förlust, frammanade bilden av den döde
Strindberg såsom den aldrig förut gjort
av den levande. Ett ögonblick var han
stor och fick vara det. Ett. ögonblick
nalkades man med vördnad denna höga
och olyckliga gestalt, som i djupare
bemärkelse än någon annan varit tidens
samvete. Och som, när han nu låg
fallen, med ens syntes så oumbärlig att,
såsom en skribent biktade, nationen
genom hans död syntes ha blivit ett
huvud kortare. Den syntes icke bara, den
blev det verkligen.
Men allt detta är nu förbi.
Saknaden, tacksamheten, intresset — allt är
gravlagi. Hans arv, hans älsklingsverk,
hans dramer tagas efter årslång tvekan
upp — och sjunka hän igen, utan att
en hand röres. Allt står stilla, som då
han ensam och med sitt sinnes
olyckliga. böjelse för misstro utåt och misstro
inåt kämpade, gav mästerverk,
gisslades, bojkottades, åtalades, led det
dubbla betrycket av social och ekonomisk
ruin och slutligen gick i frivillig
landsflykt utan att en stämma höjdes till
hans rättfärdigande och försvar.
Men vem bär då skulden?
Vid minnesutställningen i Stockholm
fanns en intressant monter, fylld av
digra band, vari en samlare hopbragt alla
recensioner och uttalanden, som i
Sverge gjorts om Strindberg. Det var en
dyster samling av dystra dokument.
Man häpnade över styrkan hos den
ande, som motstått och överlevat ett dylikt
fientligt tryck — och man förstod även
att i ett land som så hårdhänt och
godtyckligt handskas med sina. andliga
krafter blir risken för stor för en
patologisk och av förhållandenas vidrighet
märkt kultur. Del är dessa dokument
man bör taga med i läkningen, när
man oväldigt och från alla. synpunkter
vill söka bedöma den egendomliga
utvecklingskurva, som i Strindbergs
diktning ligger mellan Mäster Olof och
Svarta Fanor. Och det är dessa
dokument man kanske icke alldeles bör se
bort ifrån, när det gäller att bedöma
den svenska publikens
anmärkningsvärda likgiltighet inför Strindbergs
dramatiska skapelser.
Det förgångnas sådd bär ännu frukt.
En opinion är skapad mot, som det
icke är så lätt att utanför ögonblickets
ohållbara stämningar vända med igen
och genom upplysning fördjupa till
övertygelse. Vem eller vilka som en
gång skapat denna opinion är numera
betydelselöst. På vem eller vilka, det
nutida ansvaret vilar att upphäva dess
verkningar och insätta Strindberg på
hans rätta plats i publikens
medvetande är i detla sammanhang det enda som
kan ställas under diskussion.
När Strindberg nu kom upp på
Stockholms samtliga scener, märktes också
en snabb ljusning på kritikens panna
— man hade ju ropat på honom, man
fick sin vilja igenom, och allt var gott
och väl. Men detla endast under första
Strindbergsprogrammet. När det andra
kom upp på Dramatiska och Intima
teatrarna råkade kritiken i märkbar
anarld, entusiasmen svalnade betydligt,
och från ett håll sades rent ut, att
Dramatens tilltag att ånyo uppföra.
Strindberg verkade som ren desperation från
teaterns sida, med underförstådd
mening: ”nu skola de väl få honom så
de tiga.” Detta — märk väl! — efter
en 14 å 15 Strindbergsaftnar, medan
normaltiden i Stockholm för ett stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
