Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1915 - Carleson, C. N.: Naturens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vunnit, men elt tvivel lurar här,
nämligen om det ej är ett ofrånkomligt
attribut hos vårt förnuft att förfara
”an-tropomorfistiskt”.
Man kan ha fog att fråga, om ej ur
vår erfarenhet om företeelsers
konstanthet har uppstått vårt lag- och
regelbegrepp på alla områden, ja hela vår
föreställning om förnuftighet. M. a. o.: jag
kan ej förneka, att naturlag och annan
lag n u äro för oss två skönjbart skillda
ting, men jag kan ej heller avvisa
tanken, att det konstaterande av ”det
konstanta”, varigenom vi nått fram till
naturlagar, åtminstone härledes av och
tillfredsställer vårt behov att se ”en
förnuftig ordning” i tingen. Eller
vidare: Trygga vi oss mot risken att
”tanklöst fråga efter lagstiftaren bakom
naturlagarna” genom att med yttersta
ängslighet hålla i sär de två
lagbegreppen? Bakom den juridiska lagen
förutsätta vi en vilja ■— bakom naturlagen
... ingenting. Och ändock vilja vi
aldrig stanna vid vacuum. Vår psyke
fordrar positivitet — och det är
därför vi gå från negation till negation!
Utån vederlagets lag (jus talionis) är
ett samhälle otänkbart. T. o. m. det
mest orättfärdiga kastsamhälle kan ej
undandraga sig den: alltid vederlag, om
än stundom för litet åt ett håll, för
mycket åt ett annat. Är det alldeles ur
vägen att undersöka om ej naturen har
att uppvisa någonting härmed analogt?
I sin briljanta karaktäristik av olika
skolor och riktningar vill förf. framför
allt visa, hur denna analogisträvan
behärskar dem och huru tänkandet därvid
etapp för etapp förts närmare
begreppet: modern naturvetenskap. Den
skön-jes i Pytagoras’ ”tal”, de bestämda
proportionerna; Heraklit den dunkle sat-
te hans ”tal” i rörelse; det är första
fröet till ”eyolutionism”. Den ”dunkles”
sats: ”ett och detsamma, som bor i oss”
erinrar om Schopenhauers ”allvilja”;
redan ett rytmbegrepp skymfar hos
honom: ”vägen uppåt — vägen nedåt”.
I vårt moderna begrepp ”utveckling”
ligger ej bara förändring, utan även
konstanthef. Om människan är
”alltings mått”, vore hon för oss det enda
konstanta, men vårt
utvecklingsbe-grepp kan icke stanna därvid: alltså
även ”måttet” måste tänkas
föränderligt — och så äro vi åter vid Heraklits
sats: ”allt flyter”. Från hans
”naturrätt” löper ut en hel kedja av moderna
tänkare: Hegel, Lassalle, Marx, som
omfattade en mekanistisk utveckling,
ett slags ödestro, men ingen på
tingens gestaltning inverkande ”moral”.
Likväl vädjade de två sistnämnda till
klassmedvetenhet och klasskamp. Från
deras ståndpunkt strängt taget ologiskt!
Likväl: Förf. ger en märklig, indirekt
koncession åt ”marxism” i kapitlet om
stoicismen. Det är otvivelaktig
marxism i satsen: ”De förändringar i de
hellenska samhällenas struktur under
dessa tvåhundra år (sedan de äldsta
filosoferna) voro särskilt ägnade att
förbereda tillämpningen av filosofiska
system på andelivets område”. Då
framträdde även Leukippos’ och
Demokri-tos’ ”atomism” med ett starkt
utpräglat modernt drag, som synes oss
närmare och som ett steg framom
Aris-toteles i t. ex. satsen om att is, vatten
och ånga äro ”variationer av
smådelar-nes förhållande till varandra av ett och
samma ting (olika
aggregationstill-stånd), men icke olika ting”. Här är
tröskeln till naturvetenskap — ett steg
framom Platos och Aristoteles’ dua-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
