Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1915 - Carleson, C. N.: Naturens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lism och antropomorfism, här är
mo-nism med panteistisk färg, strävan iill
enhet och lagbundenhet. ”Ödet”
flyttas in i lagbundenheten, men blir det
ej då nödvändigt, att även betrakta den
mänskliga viljan som en sida av
”naturen”? D. v. s. moral blir ett sätt,
varpå människan, såsom en del av
naturen, betraktar och uppfattar naturen.
Om fatalism däremot skulle innebära
ett förbiseende av viljan, skulle ju
ut-vecklingsbegreppet hejdas och upplösas.
Moralisk lag blir ingen motsättning
till naturlag, om viljan avser att i sina
yttringar giva naturförloppen en för
människolivet nyttig riktning.
Ej utan betydelse även för våra tider
är den omständigheten, att forntiden
uppvisar i s t o i c i s m e n en parallel
till radikal frihetsfilosofi. Den har
uppstått som frukt av ståndssamhällets
(rättighets- eller privilegiegruppernas)
upplösning samtidigt med individens
frigörelse från sådant ”stats”-tvång,
samtidigt med en demokrati, som ville
dana en ny, positiv solidaritet,
samtidigt med försök att bringa förnuft och
natur in under en syntes. Här
skymta vi conscientia — sammedvetenhet.
Med en ”natur”, behandlad av
förnuftet, finner man en hävstång för
opposition, revolution, som berättigas av
rättsinstinktens resning mot lagarna och
deras tillämpning, men samhället
självt, dess sociala och ekonomiska
byggnad blir knappt föremål för
undersökning eller några slutledningar
dragna om dess väsen och begrepp.
Därför hänger stoicismen med sin
naturrätt i luften. Här blott en
anmärkning: hade det ej varit lämpligt att
ägna ett kapitel om lagbegreppets form-
ning och gestaltning hos romarne? Där
gives kanske en förbindelseled över till
Macchiavelli.
Först med denne möta vi ett
realistiskt betraktelsesätt, utgående från
statsnyttan, från staten
representerande en för individerna gemensam
ändamålsenlighet. ”Rätt” blir socialt
förnuft som motsättning mot godtycke.
Principen behöver blott utsträckas till
hela samhällsekonomien för att ge oss
hjärtbladen till modern socialism.
Lagen framträder som uttryck för
rätts-medvetenhet (som i sin ordning vilar
på livsbevarande ändamålsenlighet),
men sedd från sitt ursprung i
mänskliga drifter, ej i någon uppkonstruerad
samhörighet med teleologiska idéer.
Grotius byggde vidare, markerande den
samfällda nyttan, Montaigne betonade
de juridiska lagarnes långsamma
framväxt, och Hobbes slutligen banar väg
för en materialistisk-ekonomisk
åskådning genom att förlägga
rättsutvecklingens utgångspunkt till
självupphål-lelsedriften, som ju redan ligger bakom
Macchiavellis ”statsnytta”. Enligt
Hobbes är lagen en kompromiss
mellan ”allas naturliga rättigheter till allt”.
Den har förvandlats från evig idé till ett
socialt instrument för samlevande
individer, vilka drivas av egoistiska
självbe-varelsemoliv. I det kollektiv-egoistiska
uppgivandet av primär ”rätt” till allt
tä-ges steget till ägandets
differentiering. Marxismen kastar om
denna ordning och låter detla uppgivande
av primär rätt följa ur denna:
differentiering och funktionsfördelning, som
slutligen kräver för sitt
vidmakthållande en opartisk institution: staten.
Hobbes rubbade alltså det fixa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
