Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1915 - Nyman, Alf.: Demokraten Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därn och djupsinnigt demokratisk
anmärkning. — ”Människan må
krumbukta sig hur mycket hon vill”, inskärper
han — ”så kan hon dock icke nödga
naturen att slå in på andra lagar.
Antingen miåste hon arbeta själv eller andra
för henne; och detta arbete kommer att
beröva andra lika mycket av deras
livs-behaglighet som hon vill stegra sin egen
över medelmåttet.” Marx och Engels
kunde knappast haft en stavelse att
till-lägga.
Jämte läran om folksuveräniteten
upptager Kant från Locke och
Montes-quieu teorien om statsmakternas
delning. Den lagstiftande och den
exekutiva myndigheten böra i frihetens
intresse fördelas på skilda händer — liksom
också den dömande myndigheten. Den
allmänna folkviljan stiftar ensamt
lagar. Men utövandet av dessa bör
överlåtas åt en regering — ett ”d i r e k t
o-rium” — av en eller flera personer.
För den dömande myndigheten fordrar
Kant en folkvaldi jury, ty ingen kan
döma folket utan folket själv — genom
sina representanter.
I detta sammanhang erhåller den
inskränkt monarkiskai statsformen sina
fiskar varma. Ty om den inskränkande
myndigheten icke äger lika stor — eller
större — myndighet, än den, som
skall inskränkas, blir det förmodligen
skralt med inskränkningen. Men
förfogar den inskränkande parten verkligen
över den erforderliga, myndigheten —
så är det den, som sitter med trumf
i staten och är högste styresman. Kant
är skarp på denna punkt:
”Lurendrejeriet, säger han, ait låta
folket genom sina. deputerade föreställa
den inskränkande myndigheten (då det
egentligen blott äger den lagstiftande)
kan icke till den grad skyla despotien,
att icke denna skiner igenom de
medel ministern betjänar sig av. Folket,
som representeras av sina deputerade (i
parlamentet), har i dessa borgensmän
för sin frihet och rätt personer, som äro
livligt intresserade för sig och sina
familjer och deras av ministern beroende
levebröd inom armé, flotta och
civilämbeten och som (i stället för
motståndet mot regeringens; maktanspråk, vars
offentliga tillkännagivande kräver en
härför redan förberedd enhällighet
inom folket, vilken icke kan vara tillåten
i fredstid) tvärtom ständigt äro beredda
att själva spela sig i händerna på
regeringen. — Sålunda är den s. k.
inskränkta statsförfattningen såsom
kon-stitutionsform för statens inre rätt ett
oting och i stället för att höra hemma
i rätten blott och bart en
klokhetsprin-cip för att i möjligaste mån icke
försvåra för den mäktige överträdaren av
folkets rättigheter hans godtyckliga
påtryckningar på regeringen utan skvla
dem under skenet av en folket
medgiven opposition.” —
Det enda statsskick som finner nåd
inför Kants ögon är den
republikanska, i folksuveräniteten bottnande
statstanken. Detta är en ”moralisk
författning”, där fria personer kunna växa
— under rättens firmament. Den är
rättsstaten i motsats mot våldsstaten.
Men tack vare denna omutliga, respekt
för det mänskliga blir den också
fred s-staten. Republiken är
kungsvägen till den stora folkfreden.
över Kants statsrättsliga och
folketiska tankevärld ligger någonting hårt
och skarpt -— icke lyckomoralens
en-gelskt-idylliska solsken utan ett vintrigt
och omutligt stålljus. Hans uttalanden,
att om rätten går under det icke längre
har den minsta, betydelse, att människor
leva på jorden, är bekant. Och som
straffrättsteoretiker hyllade han utan
misskund vedtergällningsprincipen. Öga
för öga! I markis Becca.rias
inkast mot dödsstraffen ser han endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
