Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han börjar med att karaktärisera
grundläggningen av Englands sjövälde
under drottning Elisabeth (1558—1602)
och under Cromwell, den store religiöse
revolutionär, som faktiskt enväldigt
styrde England 1649—58. Under denna
period var det England som jämte
Sverge räddade den protestantiska saken,
och det har framhävts, ej minst av
skarpsinniga tyskar, att den form av
protestantism England valde faktiskt
varit mer arbets- och frihetsfrämjande
än den tysk-svenska lutherismen. Lika
visst är emellertid, att de ideella
skälen spelade särdeles liten roll i dåtidens
engelska utrikespolitik. England
angrep utan samvetskval det protestantiska
Holland, då handelsintresset (i
trångsynt form av nationellt monopolintresse)
krävde det. Även anfallen på det
katolska Spanien hade närmast rofferiets
karaktär och skillnaden mellan
sjöhjältar och sjörövare var även i fråga om de
mest frejdade namnen (Drake m. fl.)
hårfin.
Mot slutet av 1600-talet och början
av nästa århundrade gick Englands
krig för protestantismen mer och mer
över i ett krig mot Frankrikes hotande
övermakt. Det lyckades ock begränsa
denna, en gärning som i vart fall
Tyskland och Österrike, vilka ej ville eller
kunde ensamma lösa uppgiften, ej ha
anledning att klandra. Följden av
Englands seger blev emellertid, att landet
förföll till en materialismens anda, som
varken förr eller senare till den grad
behärskat dess folk. Tönnies antyder
dock kärleksfullt, att just nu är det ännu
värre. Han låtsar rent ay som
kunde han även här anföra Seelys
auktoritet, vilket vore rätt originellt, då dennes
bok skrevs 1883. Men vill han säga, att
detta blott är en uttryckets
klumpighet, har han rätt att bli trodd.
I andra fall har han ju endast behövt
avskriva sin källförfattare för att få
fram vad han önskar. Särskilt
gäller detta slavhandeln, vilken
England i den fred, som tillsvidare slöt
tvekampen med Frankrike, skaffade sig
särskilt stora privilegier att driva och
med den hänsynslösaste grymhet drev.
Emellertid framhåller Seely, att
Englands handlingssätt ej var enbart mörkt
och ej värre utan snarare bättre än
andra kolonialländers. Tönnies anser
naturligtvis motsatsen, men aktar sig
liksom Steffen visligen att anföra skäl.
Han säger blott, att de andra länderna
förmodligen ha annan åsikt. Han tycks
således vilja avgöra historiens
vetenskapliga sanning genom allmän
omröstning bland nationerna — uppenbart
ett utslag av den nya demokratiska
aera, vilken en del av Tysklands
med-hållare gärna lova oss som följd av
dess seger.
Under 1700-talet gick England direkt
till anfall mot Frankrike och fråntog
det samt Spanien oerhörda kolonividder.
Ledare var här framför allt den äldre
Pitt. Motivet var blott och bart
eröv-ringslust. Tönnies konstaterar förtjust,
att de engelska historikerna erkänna
detta, och låtsar som vanligt icke om,
att övriga folk i Europa handlade
absolut likartat. I själva verket handlade
vissa av dem värre; när England
anföll Frankrike 1741 och 1756, så hade
krigen redan börjat och Frankrike
såsom anfallande part ingripit däri (i-
senare fallet hade dock kolonialkriget
ännu tidigare börjat i Amerika).
Det stora kolonialvälde England så
hastigt byggt upp led ett mycket svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
