Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
England hållit ut och slagits lyckligare
än de. Helt kan dock ej Tönnies låta
bli att taga parti mot England, som
mest av alla hjälpte hans eget land, och
för Napoleon, som så grundligt
krossade och förödmjukade det. Och
skälet? Jo, hade ej det elaka England
retat Frankrike, så hade nog Napoleon
aldrig anfallit Österrike och Preussen!
Nu hade visserligen dessa båda makter
anfallit Frankrike tidigare än England.
Men Tönnies tror naturligtvis, alt
Napoleon tänkte som han själv, nämligen
att av dylika makter är det en ära och
glädje att anfallas. Ögonblicket efter
säger han för övrigt, att Frankrike,
oberoende av allt vad England gjorde, av
oemotståndlig inre drift, eftersträvade
världsväldet. Men längre fram i boken
angriper han åter England för dess
motstånd mot denna tendens. ”Denna bok
är skriven för sanningens skull.”
Med fullt rättvis skärpa angriper han
Englands neutralitetsbrott mot Danmark
1807, då det bombarderade Köpenhamn
— Tönnies är särskilt upprörd över
förstörandet av ett par historiska
byggnader — och tvang landet utlämna sin
flotta. Han ingår ej på Brändes’ replik
mot samma påstående, vilket
naturligtvis även framställts från 10,000
andra tyska håll: Det är dock skillnad,
om man fråntager ett land dess flotta
eller ett helt landskap (som Tyskland
Sönderjylland). Däremot kan Tönnies
ej frigöra sig från en otrevlig aning, att
man kommer att jämställa detta
neutralitetsbrott med Tysklands mot
Belgien. Men han tillbakavisar
naturligtvis en så enfaldig jämförelse. Ty,
säger han, Belgien hade brutit
neutraliteten, emedan det ingått en
militärkonvention med England. Som bekant ha
tyskarne framdragit en massa
”avslöjanden” ur belgiska arkiv; det
värderikaste de funnit är några mot
Englands allmänna politik misstänksamma
yttranden av vissa belgiska statsmän,
yttranden som naturligtvis snarast
bevisa, att landet icke förbundit sig med
England. Angående
militärkonventio*-nen framgår av de dokument Tyskland
offentliggjort icke, att England
föreslagit en sådan; engelska regeringen har
förnekat det. Ännu mindre har
belgiska regeringen framställt eller antagit
ett sådant förslag. Ej minsta bevis har
framkommit. Vad man vet är att högre
engelska och belgiska militärpersoner
sina regeringar ovetande uppgjort en
aldrig av dessa godkänd plan om
militärt samarbete, för den händelse
Tyskland anfölle Belgi en.
Det är detta Tönnies kallar att sluta en
n eutralit et sbry t and e milit är konvention.
”Denna bok är skriven för sanningens
skull.”
Vid utmålningen av Englands indiska
gränspolitik, särskilt i Afghanistan,
nödgas Tönnies, för att ej få sin skildring
för tunn, omtala sådana grymheter, som
att engelsmännen befriade sina fångna
kvinnor och barn. Också händer det
han glömmer sin uppgift att avslöja
engelsk lumpenhet för nöjet att omtala
engelska nederlag. Slutet med de
afgha-nistanska striderna blev ju för övrigt,
att engelska regeringen låtit och låter
landet sköta sig självt, ehuru med det
förbehållet att det ej inlåter sig på mot
England fientliga planer. Att England,
visserligen i eget intresse, hävdat
Afghanistans område mot perser och
ryssar, kan väl ändå ej vara något
övergrepp mot ett litet land.
Desto uppenbarare är övergreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
