Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick dock om intei, och när så Danmark
i stället för Sverge ingrep i Tyskland,
iakttog kurfursten, själv tveksam och
ytterligare lamslagen av ständernas
snålhet, en svag neutralitet. Han
kunde ej göra motstånd, när protestanterna
inträngde i hans land, men sökte dock
låtsas göra det. När sedan de
kejserlige under Wallenstein inträngde på ett
annat håll och erbjödo sig att betala för
vad de tillgrepo, avböjde kurfursten på
Schwarzenbergs råd anbudet och lät
brandskaita sig gratis. — Den
neutralitet, som Tyskland ville ha Belgien att
antaga, hade det tydligen tänkt sig
formad efter detta mönster ur dess egen
ärorika historia.
Men dygden vart klent belönad. När
danske kungen 1626 blivit slagen och
Brandenburg alltmer närmade sig
kejsaren, svarade denne med att låta
Wal-lensteins vilda krigarskaror slå sig ned
i landet och utsuga det på det
förfärligaste. Alla de planer på landutvidgning,
som intresserade kurfursten långt mer
än protestantismens sak, avvisades av
kejsaren. Han utfärdade därtill nu
re-stitutionsedildet enligt vilket de
områden som ursprungligen tillhört katolska
andliga, men sedan kommit i
protestantiska furstars händer, skulle återställas
till de förra. Både Sachsen och
Brandenburg skulle på detta sätt ha mist
stora områden. Vidare förnekades de
reformerta, alltså även det av en reformert
furste styrda Brandenburg, religionsfred.
För de katolska staterna, vilka med
Bajern i spetsen sökte inskränka kejsarens
hotande stora makt och fordrade
Wal-lensteins avskedande, gav Ferdinand
efter. Men ej för protestanterna. Likväl
föllo dessa undan. Brandenburg sökte
fåfängt mäkla fred mellan Gustav Adolf,
som nu åter planerade ett tyskt fälttåg,
och kejsaren (1629). Därpå underskrevo
både dess furste och Johann Georg av
Sachsen en skarp skrivelse, som
kurfurstedagen i Regenburg 1630 avlät till
svenske kungen, strax efter dennes
landstigning i Tyskland, med
tillsägelse att återvända. Georg Wilhelm
sände emellertid i hemlighet en
ursäkts-skrivelse till Gustav Adolf, sin
trosför-vant och svåger.
Denne svarade skarpt och
uppfordrade Brandenburg och Sachsen till kamp
för den gemensamma saken. Förgäves.
När svenskarne slagit de kejserlige vid
Garz, räddades dessa av den
branden-burgiske kommendanten i Kustrin.
Sachsen sammankallade ett möte av
evangeliska furstar i Leipzig, där man
beslöt väpnad neutralitet och för övrigt
ingenting gjorde. För att kunna rädda
Magdeburg, som modigt slutit sig till
honom, krävde konungen fritt genomtåg
och trygghet i ryggen av Brandenburgs
och Sachsens kurfurstar. Den förre
måste med vapen tvingas därtill och
ursäktade sig i ett hemligt brev till
kejsaren. Den senare sade blankt nej.
Medan förhandlingarne drogos ut på
tiden, föll och förhärjades Magdeburg.
Då fick Sachsen den lön det bort
kunna ana. Kejsaren fordrade att det skulle
överlämna sina trupper till honom,
betala stora krigsgärder och självt
avväpna. Johann Georg bad underdånigt om
skoning. Svaret blev nej. Då måste
kurfursten bedja om förbund med den
makt, vars förbundsförslag han så ofta
avvisat. Redan tidigare hade Gustav
Adolf tvungit Brandenburg till förbund.
Vid Breitenfeld möttes protestanter och
katoliker. Gustav Adolf tvekade att
slåss, ehuru ett nederlag skulle blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
