Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre fördärvligt för honom än för de
båda lcurfursfarne. Men dessa, som
båda voro personligen tillstädes,
Branden-burgs dock utan här, talade för strid.
Det blev strid, sachsarne togo med
kurfursten i spetsen vid första, fara till
benen, svenskarne slogos ensamma mot
övermakten och blevo efter en våldsam,
blodig kamp segrare.
Brandenburg hade blott behövt
upplåta ett par fästningar åt Gustav Adolf
och lämna penninghjälp men eljes ej
ingripa i kriget. Först 1632 inträngde
brandenburgska trupper i Schlesien och
användes sedan på ett par andra håll;*
någon större roll för krigshändelserna
spelade de aldrig. Någon verklig allians
med Sverge kom aldrig till stånd.**
Johann Georg åter började redan under
Gustav Adolfs livstid tänka på fred med
kejsaren. Ej häller Brandenburg var
egentligen däremot men ville dock
kräva litet bättre villkor (t. ex. för Pfalz)
än Sachsen; så kom intet fredsförslag
till stånd. Wallenstein kastade åter
sachsarne över ända och inträngde i
deras land; det var till dess skydd som
svenskarne blödde och segrade och
Gustav Adolf föll vid Lutzen.
Efter dennes död började de
protestantiske furstarne, särskilt i
Nord-Tysk-land, visa tydlig förargelse över att stå
under en ringa svensk adelsmans (Axel
Oxenstiernas) befäl. Frankrike blev i
stället dennes bästa stöd. De sydtyska
protestanterna slölo dock med Sverge
förbundet i Heilbronn, vilket emellertid
varken Sachsen eller Brandenburg
biträdde. De underhandlade båda med
* J. G. Droysen, Geschichte der
preus-sichen Politik III, 1 sid. 108, 112, 114, 124,
129.
* Anf. arb. s. 110.
Wallenstein, som vid denna tid
förde-en mycket självständig politik. Den
sachsiske fältherren Arnim slöt t. o. m. ett
kort vapenstillestånd med denne.
Kriget fortgick likväl, men efter
Wallen-steins fall upptog Johann Georg nya
förhandlingar med kejsaren och efter
de svenska fältherrarnes nederlag vid
Nördlingen slöts 1634—1635 fred.
Därvid uppgav Sachsen den evangeliska
saken för alla’de sydtyska städer och
länder, som nu lågo under för kejsaren;,
ett försök att skaffa protestanterna i det
österrikiska arvlandet Schlesien
religionsfrihet misslyckades,
restitutions-ediktet blev, i den mån det ej redan
genomförts, uppskjutet på vissa år men ej
upphävt. Sin gamla rätt att driva egen
utrikespolitik och hålla egna härar
(utom vissa garnisoner) skulle
furstarne-uppge. Kejsarens makt närmade sig
enväldet mer än någonsin. Även Bajern
uppgav den princip om furstarnes
självständighet det dittills hävdat.
Brandenburg förödmjukade sig ännu mera.
Ehuru fursten ej tillförsäkrats någon
rättsgrund för sin reformerta tro, ehuru han
gick miste om alla de landstycken, på
vilka han gjorde anspråk, ehuru
Oxenstierna ville uppge Sverges krav på
Pommern — ett gammalt
stridsäpple-mellan det och Brandenburg — svek
han sin bundsförvant och
trosfrände-samt slöt freden. Sverge ville han
gepenningersättning, om det slutade
kriget; Oxenstierna var ej obenägen att
nöja sig med detta. Men. Sachsen ville eji
ens lägga sig ut därför, innan Sverge
godtagit alla ovannämnda fredsvillkor
och upplöst sina härar. Den furste,
vilkens land Gustaf Adolf två gånger
räddat, andra gången med offret av sitt liv,
kallade svenskarnes ingripande till pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
