Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höghet. Avfallet från Sverge fullföljde
han snart med öppet krig mot sin förre
bundsförvant (1658), ett krig vari även
Österrike deltog. Att Sverge dock efter
Karl Gustavs död 1660 fick en hederlig
fred, berodde till stor del på Frankrike
och England.
Inom Tyskland hade genom
Westfaliska freden läget förskjutit sig.
Kejsaren representerade av gammalt dels
riksenheten, dels det katolska förtrycket.
Under trettioåriga kriget hade den
senare tendensen mer framträtt, nu
inträdde småningom en ändring. För
Tyskland liksom för hela Väst-Europa
blev snart den angelägnaste uppgiften att
stävja den enväldige katolske franske
kungens anspråk på övermakten i
Europa. De tyske furstarne hade alltså att
taga ställning till dessa ■ politiska
förskjutningar.
Brandenburg hade på 1650-talet
genomdrivit ett beslut till
protestantismens fördel: ehuru kurfurstarnes
flertal nu var katolskt, skulle vid
deputa-tioner de protestantiska anses ha lika
många röster som katolikerna. Att det
omintetgjorde ett förslag, enligt vilket
riksfurstarnes flertal, som också var
katolskt, skulle kunna pålägga alla
riks-länder gemensamma skatter, var
möjligen också ett nödvändigt frihetsskydd.
Men friheten gällde endast furstarne
gentemot kejsaren. Gentemot sina folk
skaffade sig dessa allt oinskränktare
makt. De tvungo 1658 kejsaren att
medgiva det faktiska avskaffandet av
un-dersåtarnes rätt att vädja från sina
furstar till rikskammarrätten. Samma år
ingingo en rad tyska furstar, främst de
tre andliga kurfurstarne, Rhenförbundet
med Frankrike och Sverge men mot sin
egen kejsare.
År 1667 började Ludvig XIV av
Frankrike sina erövringskrig. Det första
avstyrdes av England, Holland och
Sverge utan Tysklands hjälp. I det andra
(1672—8), vilket gällde Holland, bistods
Ludvig (utom till en början av England)
av ett par andliga tyska furstar.
Erandenburg och kejsaren gingo i fält
mot dessa och sammandrabbade även
med Frankrike dock utan att egentligen
anse sig stå i krig mot detta; tvärtom
stod kejsaren faktiskt i hemligt förbund
därmed. Efter ett kort stillestånd med
Frankrike upptog emellertid kurfursten
åter kriget, i vilket nu även kejsaren på
allvar deltog. Därvid anfölls
Brandenburg av Sverge, vilket Frankrike några
år tidigare bundit vid sig genom ett
sub-sidie-(penninghjälp-)fördrag. Vid
krigets slut höll Brandenburg längre ut än
någon annan, detta för att söka trygga
sina erövringar från Sverge, vilka.
Ludvig dock endast i ringa mån lät det
behålla.
Under denna tid hade Österrike ock
att utstå ett annat krig, ett verkligt
kulturkrig, det mot turkarne. Vid deras
första angrepp 1663—1664 fick kejsaren
hjälp av flera tyska furstar, ävensom
rikstrupper, liksom också av Frankrike.
När de 1683 stodo framför Wien, hade
även en rad tyska länder, såsom Bajern
och Sachsen sänt hjälptrupper.
Brandenburg var ej med men sökte dock,
delvis med framgång, förmå Ludvig XIV
att ej oroa kejsaren genom att alltför
ivrigt fullfölja de erövringsplaner han
förehade i västra Tyskland. Kurfurst
Fredrik Wilhelm stod då i förbund med
Frankrike. Han hade rent av lovat
hjälpa Ludvig XIV:s son till tyska
kejsarkronan. Det var till stor del tack
vare detta förbund franske kungen kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
