Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de lägga beslag på så stora tyska
områden särskilt i Elsass.
Men när Ludvig 1688 började sitt
tredje erövringskrig och det mot
Tyskland, blev det verkligen där nationell
samling, och även Brandenburg — vars
store kurfurste just dött — drog i fält.
England tog nu ledningen av de mot
Frankrike enade staterna. Det och
Österrike bröto i främsta ledet dess makt
under spanska tronföljdskriget 1701—
14, men även Brandenburg tog en
hedersam del däri; Bajern däremot stod
på Frankrikes sida.
Jämsides med detta krig löpte den
väldiga brottning i Nord- och
Öst-Euro-pa, varvid Sverge under Karl XII
ensamt stod emot Danmarks, Rysslands
och Polens övermakt. Konung i
sistnämnda land var då en tysk, August
av Sachsen, den egentlige
upphovsmannen till sammansvärjningen mot
Sverge. Det var även han som, .själv
konung i Polen, framställde den första
allvarligt övervägda planen till Polens
delning.* Han lyckades förmå kurfurst
Fredrik av Brandenburg till
neutralitet i denna kamp, som blev så ödesdiger
för protestantismens och germanismens
ställning gentemot Ryssland, mot löfte
att erkännas som konung av Preussen.
Ett av Karl XII erbjudet förbund i syfte
att gemensamt med honom upprätta
Polen till ett bålverk mot Ryssland
avslog däremot kurfursten-konungen trots
löften om stora landvinster i polska
Preussen. Tvärtom, när Karl XII
blivit slagen, och dennes fiender angrepo
svenska Pommern, lät ej blott Fredrik
dessa bryta hans lands neutralitet utan
sällade sig själv till dem. Han tog till
* R a n k e, Zwölf Ducher Preussischer
Geschichte, III-IV, 186 ff.
förevändning ett fördrag med en
tilltänkt tronarvinge i Sverge (vilken aldrig
fick kronan!) om Stettins avträdande och
tvang stadens kommendant, som ägde
rätt att handla å konungens vägnar, att
avträda densamma. Karl XII godkände
dock med vanlig oböjlighet ej
fördraget, och så fick han även Preussen till
fiende. Även England som i början av
kriget hjälpt Sverge, anföll det nu. Det
var ingen tillfällighet att det därvid
styrdes av en tysk furste, kurfursten av
Hannover, ty det var just för att utöka
sitt eget arvland denne utnyttjade
Sverges nödläge. Sverge gav England vad
det ville ha för att få det till
bundsförvant; dess hjälp blev lam. England
och Frankrike voro dock de enda som
stodo på Sverges sida vid fredsslutet.
Alltifrån denna tid stod Preussen
ända in på Fredrik den stores regering i ett
så gott som oavbrutet
vänskapsförhållande med Ryssland.* Dess furstar
framställa redan nu månheten därom,
som en ledande grundsats i dess politik.
När år 1725 Spanien och Österrike
in-gingo ett förbund, till vilket sedan även
Ryssland anslöt sig, och
England-Frank-rilce ett .annat, slöt sig Preussen,
vilket ju som protestantisk stat borde stå
de ärkekatolska makterna emot, först till
det senare förbundet men under förbehåll
att ej uppträda fientligt mot Ryssland;,
kort efter övergick det dessutom till det
förra. När August II av Polen dog 1737,.
stredo om arvsföljden, hans son August
III, vilken understöddes av Ryssland
och Österrike, samt Karl XII:s forne
skyddsling Stanislav Lesczinsky, vilken
hade Frankrike bakom sig, den senares
* Se Ranke anf. arb. 11, 26 f, 31, 32, 52,
307.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
