Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan, H. Munslerberg, försvarar kriget
som makt regulator och avvisar i
n-ternationell reglering — såsom
socialistisk, och därmed är saken
avgjord för denna borgerligt.-brutala
tankegång. Aldrig en tanke åt ens
möjligheten av ett opartiskt bedömande av det
ena eller andra folkets rätt.
Wigforss’ undersökningar av
borgerlighetens psyke visa oss, hur mycken
bråte den. föraktade ”primitiva
demokratien” måste arbeta bort.
Folkomröstning betecknas t. ex. som blott en hjälp
för ”slavsjälarne”. ”Det
hänsynslösaste kriget är det humanaste” o. s. v. Vi
möta trustexpansion överförd på
utrikespolitiken — men inom
rasnatio-n e 11 ram, ty å andra sidan dyrkas
militarismen som ett medel mot
”överhandtagande av de
världsborger-lig a tendenserna”, som även ligga
hotande i kapitalismens väsen: Potsdam
skall hålla Krupp med korta tyglar.
Militarismen är och förblir
central-partiet i detta preussiska
statsmakts-komplex. Kriget är ”världshistoriens
stora examen”, där Tyskland väntar att
få högsta betyget. Dess s. k. andliga elit
strävar att pånyttföda just de känslor,
som människan i sin kamp mot
naturen — d. v. s. i sin kultur — alltid sökt
tillbakatränga för att samla
människokraft till den människan enda värdiga
striden. På tyskt, fromlande språk
lyder denna drift: ”Gud har låtit
kraften” (att förgöra andra nationer) ”växa
i oss.” ”Det är Guds vilja att
segraren så dikterar freden, att hans makt
formas i motsvarigheti till måttet av
hans reala kraft.” Att göra en
invändning om den råa kraften ... det är att
se tingen ur ”individualismens gro
d-perspektiv”. I dylika grova tvärsnitts-
linjer tecknar sig nutidens tyska ”ande”
d. v. s. denna hybrid av militarism,
junkerdöme och borgarvräkighet. Än
”krossa”, än ”skydda” — och
beskaffenheten hos detta ”skydd” känna de
redan annekterade. Framför allt borde
våra aktivister läsa Wigforss’ bok, men
om icke deras, må man dock
hoppas, att f o 1 k e n s förnuft reagerar mot
denna expansionsfebers
hallucinationer.
Tysk ”idealism” har ju givit oss
många underliga formationer. Städse har
den djupt föraktat all
materialistisk-”me-kanistisk” uppfattning av människan
och samhället. Men när en Rohrbach
mäter kvalitet och kvantitet hos en
nations insats i kulturen direkt efter
folkmängden — då är det
naturligtvis ingen ”mekanistisk” uppfattning!
Ett typiskt praktprov på förhävelse ger
oss gammalhegelianen Lasson, som
redan 1868 drev nationalstatsbegreppet
in absurdum. Enligt honom har dock
infe var nationalitet rätt till
självständighet, utan rätten göres helt beroende
av försvarsmöjligheten. Krig, som
avser att giva e n av staterna överhand,
är ”en sedlig väg”. ”Statsledningens
uppgift är att tygla eller
lössläp-p a nationalhat” och — ”krigets
gudsdom är alltid rättvis”. Alltså skulle
t. o. m. Frankrike varit i sin goda rätt,
om det 1870 lyckats förhindra det tyska
enhetsverkets fullbordan. Lasson
förnekar i sin statsmonomani ett fo 1 k s
självbestämningsrätt — men skulle han
på allvar ha gjort det för Tysklands del?
Det är snart femtio år sedan sådant
förkunnades, och nu tager denna
åskådning endast ännu mer brutala former.
Maximilian Harden säger rent ut: ”min
kraft är min rätt”. Han talar även för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
