Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktligt om ”gamle Goethes tunna
glet-scherlufl”, d. v. s. hans humanism. Där
skär sig rågången mellan det gångna
humana Tyskland och det nya
krigare-och erövrare-Germanien, som,
onekligen även syrsatt med engelsk
imperialism’, säger: ”Rätt eller orätt —
främst fosterlandet” eller:
”Världsdomen frågar inte efter grunderna.” Men
samtidigt är mån likväl mycket mån om
att framhålla, att Tyskland icke varit
aggressivt. Ligger däri ändå till sist
åtminstone en viss rädsla för
kultursamvetets dom?
Ett väl överallt lika drag hos
krigshet-sen är — låt mig säga — instinkten om,
att krig och demokrati icke passa rätt
ihop. Därur skulle jag vilja förklara
den överallt lika ävlan att beteckna
kriget som försvarskrig. De lärde och
skribenterna äro tydligen medvetna om, att
folk meningen blott kan vinnas på
något slags försvarskrigsformel; men
genom denna internationella
förvanskning av försvarskrigets
begrepp har också bourgeoisien
försvagat för sig ett av sina farligast
folk-förledande motiv för rustningar och
ka-binettsdiplomati. Särskilt lägger man
märke till, hur den. liberala
pres.-sen till det yttersta pressat
försvarsmo-tivet. T. ex. ”Berliner Tageblatt”: ”Vi
kämpa för bevarande av det
ädlaste och bästa.” En dylik fras
balanserar ”demokratiskt” den expansionistiska
offensiven — församma syfte: kriget.
Och det behövs, ty fredsidén är dock
alltför stark för att ej vara ett
förargligt hinder. Tysklands ”frisinnade”
göra nästan undantagslöst en slät figur.
De hånas av Emil Daniels i orden: ”Den
fredsälskande demokratin drives till krig
för att skänka folken... friheten!” Men
vad vill Preussen skänka? Tysk
”radikal vänster” — kring Naumann — är
tvivelsutan imperialistisk, åtminstone i
sin journalism. Att icke rusta, heter
det, är lika med ”oerhört våldförande
av alla historiska begrepp”, och
Nau-man fortsätter: ”Det finns ingen annan
domstol än vapnens makt.”
Väsentligen är allt detta specifikt
tyska företeelser — åtminstone i det
aggressiva rätthaveriet. England däremot
har varken haft Nietzsche eller varit
besvärat av politiska ”rasteorier”,
säkerligen därför att det tåligt nödgats
jämka ihop, organisera och utveckla raser;
dess träning i kolonisering har givit det
förfarenhet, varsamhet, kritik och
skepticism, och följaktligen ha
engelsmännen även haft svårt att förstå de mot
dem riktade beskyllningarna att ha
”svikit germanismens sak”; den var ju och
kunde ju icke vara deras salc i den
alltyska formuleringen. Därför ge de
intryck av att vara mera realistiska
och följaktligen mera mänskliga,
mera fria från barbar-rester i
uppfattningen av det nationella.
Kanske ock härpå beror, att engelsmännens
uppfattning av kriget är nästan lika h
e-terogen som tyskarnes är
homogen.
Jag minns från boerkrigets dagar en
debatt i ”Frisinnade klubben”, där prof.
Harald Hjärne dåförsvarademed
imperialistiska argument
engelsmännens intrång i
Transvaal, hur denne särskilt
underströk som en förtjänst hos det
engelska samhällslivet, att diametralt
motsatta meningar ventilerades öppet,
hänsynslöst, fritt. I den engelska
krigslitteraturen n u finna vi denna hr
Hjär-nes anmärkning bekräftad. Där givas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
