Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även riktningar, som komma tysk
ex-pansionism rätt nära i sitt innehåll. Så
t. ex. ”socialdarwinism” med kriget som
”omjusterare” bland folken. Men
påtagligt är, att rasen intager ett långt
mindre rum i engelsk imperialism än i
tysk. Militarism i kontinental mening
var där ytterst sällsynt: den omfattades
egentligen blott av personer, som
beundrade Tyskland. Wigforss är
säkerligen på rätt spår, när han vidgar
denna skillnad mellan de båda folkens
ställning till militarismen till den
djupgående och avgörande skillnaden i
deras uppfattning av staten och
dennas förhållande till individen. Å ena
sidan statens absoluta makt över
individen, å andra sidan staten städse
bunden av moraliska hänsyn till individen.
”Oberoende av statens kontroll” växa
människorna samman, säger
engelsmannen — alltså ej genom yttre
åtgöranden, utan av inre motiv; i denna frihet
är mera både idealism och realism än i
det tyska disciplinidealet. Engelsmännen
tunna t. o. m. tjusas av kriget och
ändock förbli mänskliga. De erkänna,
att kriget är barbari. Gardiner säger
t. ex.: ”Vi äro tillbaka, i barbariet och
anpassa, våra sinnen efter fakta.”
Denna bittra anmärkning kommer knappt
över en tysk patriots läppar; där väntar
snarare ett ord om krigets förlösande
härlighet. En mot kriget reagerande
medvetenhet förnimmes i maningen till
”revolt mot den förnuftslösa
skiljedomen från Armstrong, Krupp och
Schnei-der.” Denna skiljedom vilja däremot
tyskarna på få undantag ge med följd,
att ”tärningarne förfalskas till den
svaga statens nackdel”. Man bestrider
även, att kriget tjänar darwinistiskt
urval, ty de dugliga stupa på slagfälten
och de odugliga, stanna hemma och
fortplanta släktet. Och när har man
hört någon tysk skärpa sin möjliga
anti-miliiarism till ett så kategoriskt
antin-gen-eller som: ”Vi kunna icke vara
måttligt militaristiska–– Antingen
slagfältet eller domstolen”? Till
karak-täristiken av denna skillnad mellan
engelsk och tysk grundsyn numera
kan fogas att preventiv kriget icke
ens anammats i jingopressen i 1914 års
kris, att tonen t. o. m. där just de
senare åren varit väsentligen defensiv.
Opinionsbildandet i vårt land, där
kunskapen i utrikespolitiska iing alltid
varit ytterst torftig, vilket även bevisas
av högerr- och moderatpressens nästan
ögonblickliga partitagande för
centralmakterna, har förf. gjort en stor ijänst
genom att draga dessa paralleller
mellan riktningar och åsikter i
världskrigets båda huvudländer.
I kapitlet om imperialismen sägas
några beska saker både åt Steffen och
Kjellén. Liksom redan tyska kritiker
påvisat, att Steffens imperialism är en
”allerweltimperialism” framhåller
Wigforss, alt den endast är den gamla
erövringsnationalismen -— och med
partitagande för tyskarne, hos vilka
expansion berömmes, medan den fördömes
hos andra folk. Det konkreta i
modern imperialism, som samtidigt ger den
en klar definition vad drivfjädern
angår, är ”konkurrensen om
världsmarknaden; först nu kan man med fullt
fog tala om en sådan, sedan även Kina
öppnat sina portar”. Därmed äro vi då
åter på socialistisk-vetenskaplig mark,
på marxismens mark. Nu har det
hetat, att England ej unnar det
europeiska fastlandets miljoner att leva på
handel och export. Men varför befinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
