Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig då fransmännen i så gott
samförstånd med engelsmännen, varför hota
aldrig yankees trots sin
kolonialexpansion engelsmännen med krig — att nu
ej tala om, att de skandinaviska
nationerna i sin på senare åren vidgade
export försport föga men av det engelska
kolonialväldets préponderance? Det
förefaller som om Tyskland stode
tämligen isolerat i sin avund liksom
England i sin fruktan för rivalen. Men om
än tyskarne tagit munnen full om sin
rätt till ”en plats i solen”, bör man
dock kunna medge, att engelsk
själv-uppehållelsesträvan är minst lika
berättigad som tysk.
Under alla förhållanden, framhåller
förf. i en hårdhänt kritik av prof.
Kjel-léns metod ait handskas med siffror, är
det en vaneföreställning, att det
militära herraväldet på haven är villkoret
för seger i den ekonomiska tävlan.
Samtidigt och jämnlöpande ha England och
Tyskland ökat sin export, det förra
med 62 proc. åren 1901—1911, det
senare med 73 proc. åren 1902—1911.
Förf. påpekar, hurusom hr Kjellén
genom de grövsta misslag kommit lill
sina slutledningar. Så t. ex. har denne
förbisett att ”de färdiga varorna” i
engelsk import ofta ulgöras av
halvfabrikat och att den engelska bon>
ullsindustrin alltmer övergått till finare
sorter, medan kolonialländerna börja
tillverka grövre sorter. England
förnämsta konkurrent är Förenta staterna, men
mellan dem råder ingen spänning. Om
Tyskland vidare berömmer sig av ett
försprång framför England i fråga om
de industriella metoderna, så är det å
andra sidan svårt att förstå, hur ett
krig skulle kunna beröva Tyskland
delta företräde. Tyskland och England
äro varandras bästa kunder, och
frihandeln kräver just för England ett
ekonomiskt slarkt Tyskland; därav kan då
även förklaras, alt England varit
villigt att tillmötesgå tyska önskemål i
fråga om vidgade kolonier och marknader.
Alltså blir då kvar som hetsorsak ren
maktlystnad, det politiska och m
i-li.tära herraväldet på havet, men det
är knappt troligt, att England ville
kriget, ty just de senare åren befann sig
den engelska fullagitationen i
avtagande och engelsk imperialism lade mera
an på koncentration, på inre
organisation av det redan förvärvade än på
utvidgning enligt den aggressiva tyska
lermen: ”försvara sin framtid”. Därför
torde även Steffen taga fel, när han tror,
att England i första hand velat komma
åt de tyska kolonierna; däremot ha ju
tyskarne själva vidgått sin
land-hunger.
Att från engelsk sida icke saknats
uppslag till en utjämning visar förf. med
utdrag ur artiklar i ”New Stalesman”.
Elt skisserat utjämningsprogram antyder
de engelska linjerna för en uppgörelse:
Belgiens och Frankrikes integritet: intet
tyskt Marocko (mitt emot Gibraltar),
intet tyskt Konstantinopel; men England
ville och kunde ge Tyskland förköpsrätt
till Kongo och de portugisiska
besittnin-garne, ja t. o. m. Sansibar — allt mot
återlämnande till Frankrike av Metz
och Lothringen (alltså icke Elsass).
Ho-henzollern och Krupp voro dock emot
varje uppgörelse i denna riktning. Av
kivet vore man frestad att draga den
slutsatsen: Bort med alla ”nationella”
kolonier! Internationalisering av
utomeuropeiska områden; Kongostatens
upprättande på 1880-lalet var en
begynnande ansats därtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
