Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1915 - Carleson, C. N.: Världskriget och världsfreden. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter sin behandling av dessa
real-lyngder på världskrigets vågskål
återvänder förf. i kapitlet ”Det utvalda
folket” till ”imponderabilia”, till de mer
eller mindre ideologiska faktorerna.
Tyskarna vilja inbilla oss, att England
döljer sin nationalism under
kosmo-politism. Den är dock visst inte dold,
men det säger sig själv, att engelsk
”nationalism”, som dock är synnerligen
tolerant mot dotterländerna, får ett
kosmopolitiskt och följaktligen för de små
folken sympatiskt drag tack vare det
engelska väldets oerhörda utbredning;
under demokratiskt och kulturellt ansvar.
Det kan väl icke heller betvivlas, att där
är allvar och uppriktighet i engelsmäns
maningar till de styrande att känna och
förstå det ökade ansvar inför
mänskligheten, som följer av en sådan
maktställning.
Här träder bjärt fram skillnaden
mellan tysk och brittisk imperialism. Tro
på sig själv, men även unna andra
frihet att forma s i n kultur är engelskt
väsen, som tysken ej förstår. En
Rue-dorffer ställer å ena sidan i utsikt en
”organisk” uppsugning av
mänskligheten genom Tyskland, men förvånas å
andra sidan över engelsmännens misstro
till de tyska rustningarna. Medan en
Henry Jones framhåller, att alla folk
ha skuld i de förhållanden, som
ledde till kriget, tala tyskarne om sig
— oaktat de ännu ej lyckats frigöra sig
från våldsnationalism — som ”den
ödmjuka, tyska... frälsarenationen”,
”aristokratin bland nationerna”, så
subtil i sina känslor t. o. m. att den
bekante Harnack vill utkräva ”extra
krigsskadestånd som straff för lögnerna”,
som lära ha spritts om de fromma
kai-ser-germanerna.
I denna falska indignation spåras åter
självtillräckligheten. Vi skola bl. a.
bibringas tron, att mänsklighetens
vetande och forskning sköta tyskarna
numera om, och därför kan man lugnt
”förinta England”. De flesta
uppfinningar göras numera av tyskar etc. I
samma stil höjer Steffen tyskarne till
skyar-ne. Kriget — märk väl 1 — skall
tvinga folken att se, hur djup(!) den
tyska anden är! ”Europas folk”, heter
det, ”skola röra sig kring söndagen och
solen Tyskland.” Sådan förhävelse
vittnar tillräckligt om, i vilka abnorma
tider vi leva. Ofta återkommer
uttrycket: ”andra, sämre folk”. Det tyska
”filosof”-deliriet firar formliga orgier,
och man kommer ofrivilligt att tänka
på vad Tegnér en gång skrev om den
tyska filosofien: den liknar Kaspiska
havet: många strömmar rinna dit,
men det ger endast ifrån sig dimma.
Tysk krigs-manlighet röjer sig även i
föraktet för kvinnan. Medan enligt
juden Cohen blott tyskarne äga
”kausa-litetsbehov”, gäller detta likväl blott om
de tyska männen, ty enligt
Weini-ger betecknar kvinnan lägsta trappsteget
för själsliv, och på nästa trappsteg
placerar han ... judar och engelsmän.
Endast den blonde tyske mannen bör
jorden tillhöra! Den bekante
Nobelpristagaren Euclcen, som Alfred Nobel
i sin levnadstid väl aldrig skulle ha
givit ett öre, påstår, att endast världens
mest utbildade krigarenation kan ”se
världen inifrån”. För honom är all
annan kultur bara — ”formkultur”.
Tyskarne — ”övernationen” — äro större
än hellenerna. Houston Chamberlain
säger: ”Den tyska medelklassen står
över varje utländsk.” ... ”Det är icke
möjligt att på engelska tänka fint och
djupt” o. s. v.
Folken ha endast att taga lärdom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
