Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma händelser upprepas i båda
fallen: det plötsliga angreppet, den
skon-’lösa hårdheten, landets namnlösa
lidanden, de funna hemliga dokumenten;
skillnaden är blott att Sachsens
dokument uppvisade dess deltagande i
hemliga förhandlingar (om ock ej i någon
traktat) i och för ett anfallskrig mot den
preventivkrigande staten, Belgiens icke.
Kriget skulle utan minsta tvivel ha
bragt Fredrik på fall, om han ej fått
hjälp av England, vilket dock efter den
store Pitts avgång 1760 övergav honom,
och om ej Ryssland självmant inställt
fientligheterna. Den tapperhet, energi
och uthållighet han under kriget röjde
voro lika utomordentliga som hans
organisations- och fältherresnille. Hans
folk delade i gränslös lydnad hans brott,
mödor och ära samt betalte dem med
ännu långt värre lidanden än hans.
Vorden fredligare efter detta eldprov
såg sig Fredrik mot slutet .av sitt liv i
stånd att vinna ett nytt stort land utan
krig eller kostnad. Det var han som
1769 föreslog Polens första
delning och till sist även lyckades
genomdriva den (1772). Ryssland hade
legat i krig med Turkiet och var i färd
med att frånrycka det några av dess
erövrade länder; men detta harmade
Österrike. Då lyckades Fredrik övertyga de
båda makterna att hela tvisten kunde
lösas på bästa sätt genom att de i
stället jämte Preussen toge var sitt stycke
av det värnlösa Polen, med vilket
ingen av de tre legat i krig och med vilket
allraminst Preussen hade något otalt.
Maria Teresia kunde endast med möda
förmås underteckna delningsfördraget,
även Ryssland (där den tyskfödda
Katarina II regerade) kände betänklighe-
ter, men Fredrik gav sig ej, och så gick
det som han ville.
Franska revolutionen och Heliga
alliansen.
Hans son Fredrik Wilhelm II
fullföljde värdigt hans polska politik. För att
draga Polen från Ryssland, som nog
förr eller senare hade velat underlägga
sig landet, men dock åtminstone spart
det olyckan av ytterligare delningar,
lovade han värna de polska patrioternas
(det antiryska partiets) rättigheter samt
ingick en offensiv och defensiv allians
med landet. Han hade ock haft goda
utsikter att kunna rädda det, om han
vågat öppna krig mot Ryssland, vilket just
ansattes av Sverge och Turkiet. Men
han ville icke börja krig, utån att även
England deltog, och så långt ville denna
makt, som ju för övrigt ej ingått
någon traktat med Polen,1 ej sträcka sig.
Han valde då en annan politik. Han
slöt förbund med den makt, mot vilken
han lovat skydd, för att tillsammans
med dénna dela den makt han lovat
skydda (1793). Han lät ryssarna
ensamma nedslå polackarnes motstånd,
men deltog däremot i delningen av
bytet. När sedan polackarne gjorde sin
sista förtvivlade resning, drog han själv i
fält mot dem, vann ingen ära men fick
jämte Österrike dela Rysslands segerlön
(1795). — Sådan var Preussens roll i
Polens tre delningar.
I sitt intresse för de polska affärerna
hade Preussen ej haft mycken kraft
övrig för en annan uppgift: deltagandet i
det väldiga franska krig som skakade
Europa i dess grundvalar. Frankrike
II Hjärne (Ur det förgångna, s. 229)
talar blott om halva löften till
Preussen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
