Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Hedén, Erik: Engelsk och tysk imperialism. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade störfat det gamla kungadömet.
Österrike hade med Preussen ingått ett
förbund, riktat mot Frankrike men ej
aggressivt. Men de franska
revolutionärerna frambesvuro avsiktligt ett krig
(1792). Detta fördes från tysk sida utan
kraft och slöts för Preussens del 1795
— Österrike höll ut till 1797 — med en
separatfred, vari det uppgav en del
områden åt Frankrike mot löfte att få taga
skadan igen på landsmäns bekostnad i
Tyskland.
1 sfil därmed gick länge Preussens
politik gentemot det hotande franska
världsvälde, som nu under Napoleons
ledning med varje år steg till allt större
makt och härlighet. Under andra
koalitionskriget 1798—1801 höll det sig
neutralt. Ja, efter kriget ingick det rentav
förbund med Frankrike för att, i
opposition mot kejsaren, men i samförstånd
med Ryssland, genomdriva sina kr.ay på
landtillägnelser i Tyskland. Det fick
ock sin rikliga lön. Andra tyska
småstater uppträdde lika eller mer
fransk-vänligt. Redan under första
koalitionskriget hade framträtt ansatser* till
förräderi.1 När därpå tyska riket
omformades under Frankrikes ledning och en
mängd småstater uppslukades av de
större, föllo dessa, som ”smutsen av
hungriga, flugor över sitt fosterlands
blodiga sår”.2 I synnerhet visste Bajern
och därnäst Baden att genom
tjänstvillighet mot Tysklands arvfiende
tillgodose sig på tyska furstars land. Aldrig
hade ett så krypande underdånigt
smicker nått kungen i . Versailles, som det
dessa tyska furstar nu uppsände till
Napoleon. De bildade ett nytt Rhenför-
a Treitschke, Deutsche Gesehiehte im
neunzehnten Jahrhundert I s. 134.
2 Treitschke anf. arb. I, s. 181.
bund, som helt och hållet ställde sig till
den nyss vordne kejsarens förfogande.
Vid denna tid hade redan tredje
koalitionskriget börjat (1805) och Österrike
var genom trekejsarslaget vid Austerlitz
skrämt till fred — Preussen hade ej
deltagit i kriget. När Napoleon något
senare kränkte dess neutralitet, ingick det
verkligen förbund med Ryssland och
började rusta, men höll ändå till sist fred
och hugnades i ersättning därför med en
landvinst på den makts (Englands)
bekostnad, som ihärdigare än någon hjälpt
Tyskland mot Napoleon. Men så snart
denne lyckats i möjligaste mån isolera
Preussen, röjde han tydliga tecken att
svika det på. det utlovade bytet. Då
började det krig. På en enda dag, i
dubbelslaget Jena-Auerstädt, krossades dess
makt, och därpå ramlade hela väldet
moraliskt, politiskt, militäriskt ihop som
ett korthus. Härar flydde, fästningar
gåvo sig utan svärdslag, förrädare
vimlade. Förödmjukat och hänsynslöst
beskuret levde Preussen därefter på
segrarens nåd. Men just i smälekens
övermått fann det sin räddning. För
första gången förnimmes i Preussens
politiska historia en folklig rörelse, ehuru
visserligen ledd av de rådgivare
konungen mot sin önskan måst tillkalla.
Under stora svårigheter fördes det inre
reformarbetet och härens nydaning
framåt. Sedan så Österrike 1809 besegrats
på nytt, kom 1812 Napoleons stora
katastrof i Ryssland. Nu var frigörelsens
timma slagen. Preussens resning och
därefter följande krig (1813—15) vid
Rysslands, Englands och senare
Österrikes sida bildar det enda blad i dess
historia ,där det visade stor kraft för en
verkligt ädel sak. Napoleon föll. Det
preussiska folket sveks på de av mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
