Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Jacobi, A.: Äktenskapets sekularisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omgiftena. I vår nu gällande lag
siad-gas absolut eller villkorligt förbud mot
omgifte allenast i det fall, att den
frånskilda genom hor bruiit sitt föregående
äktenskap. Detta förbud är tydligen en
kvarleva från den tid, då otrohet i
äktenskapet var det enda, söm kunde
öppna vägen till skilsmässa. Då det
sålunda v.ar omöjligt för den, som tröttnat
på sitt äktenskap, ait på fullt ärligt sätt
bliva fri, är det tämligen naturligt, att
lagen ej ville provocera äktenskapsbrott
genom att giva den av sådan anledning
frånskilda den möjlighet till en ny
förbindelse, som annars skulle varit
avstängd. Sedan däremot nu även andra
orsaker än horsbrott erkänts som
förevändning för skilsmässa, är det som
bekant endast sällan nämnda förseelse
officiellt åberopas till stöd för ett
yrkande om upplösning ,av äktenskap, och
det kan väl knappast fördöljas, att
personer, som enliga ovannämnda
stadgande egentligen skulle vara förhindrade att
ingå ny förbindelse, i oialiga fall vunnit
kyrkans välsignelse. Under sådana
förhållanden måste det synas helt
naturligt, att riksdagen upphävt denna
lagbestämmelse, som endast i
undantagsfall kunnat komma till tillämpning ocn
under alla omständigheter haft allt för
snäv räckvidd för att på något mera
verksamt sätt kunna hävda den respekt
för äktenskapets helgd, som därmed
avsetts. Det synes emellertid vara denna
ur sedlighetens synpunkt tämligen
betydelselösa rubbning av gällande rätt, som
väsentligen blivit utgångspunkt för den
nya kampen mellan kyrka och stat. Att
prästerskapets samvete under utövande
av vigselförrättarens kall emellanåt
måste tåla åtskillig påfrestning är något,
som även för en icke kristtrogen lek-
man måste framsiå som ofrånkomligt.
Kyrkans föraktliga roll som’ brottets och
brutalitetens hantlangare i både
kärleks-dramer och krassa äktenskapsaffärer
har ända sedan den mörkaste
medeltiden brännmärkts av dikiare och
tänkare. Den protestantiska kyrkan synes
också, genom att frånkänna
äktenskapet karaktär av ett sakrament, hava
medgivit, att ingåendet av en förening
mellan två människor icke alltid eller
ens i regel kan anses som en helig
handling. Det måste även betecknas som ett
steg i rätt riktning, om kyrkan, såsom
en lekmannarepresentanf vid årets
kyrkomöte föreslagit, undveke att i
vigselformuläret alliför oförbehållsamt
uttala sin välsignelse över ett
förhållande, vars sedliga värde den är ur
stånd alt kunna garantera. I stället har
emellertid kyrkan sedan gammalt valt
den mindre tilltalande utvägen att i den
officiella statistiken förringa de
äktenskapliga skeppsbrottens antal genom
vägran att registrera de faktiska
skilsmässorna.
Emellertid har so,7’ bekant kyrkan
härutinnan efter hana ist foga sig
efter det borgerliga san.liällets krav på
vissa eftergifter. I ett fall har
äktenskapsskillnad på grund av bibelns
ostridiga uttalande redan av den katolska
kyrkan måst medgivas, nämligen vid
horsbrott. Med utgångspunkt härifrån
hava prästerna, under sina nödtvugna
eftergifter för den borgerliga världens
ondska fått lugna sina samveten med
den förvisso synnerligen välgrundade
ursäkten, att de äktenskap, som på
parternas begäran blivit upplösta, nog i
allmänhet till sina sedliga grundvalar
varit minst lika anfrätta, som de
förbindelser, vilka enligt religionsstiftarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
