Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 1915 - Händelser och spörsmål - Branting, Hjalmar: Högerns tankefrukter än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”det låter”; visst är alt det är
meningslöst. I förbigående må anmärkas att när
prof. Victor Baschs arbete om ”Kriget 1914
och rätten” nu får betyg som ”en fransk
en-tenlebroschyr av det vanliga slaget”, så har
förf. i ”Sv. Tidskrift” alldeles påtagligt
ingen aning om hur högl han därmed
värdesätter denna litteralur. För min del kan
jag inte följa med härom. Baschs arbete
utmärker sig just för den tydliga strävan
att pröva även motståndarnes synpunkter
som — låt vara av mycket begripliga skäl
— tyvärr nu under kriget visst icke är
allmän i franska framställningar.
Taskspeleriet med Tegnércilatet, som nu
förklaras vara precis innebörden i den
Heckscher’ska arlikeln, men ”för red.
Bran-ting lika svårt att tydg som meningen i
dokumenten till krigets uppkomst”, hör också
till del slags trics söm man är van att möta
i dagspolemik, men som borde vara
bannlysta där det skrivs med något anspråk. I
sin iver ville hr Heckscher nationalisera
även vetenskapen, som dock i den mån den
är sanning och inte baia bluffande
påståenden av diverse professorer, självklart
bör ha internationell giltighet. ”Sv.
Tidskrift" fortsätter lika fullt gladeligt att orera
om att ”vår vetenskap... skall vara svensk
lika väl som vår yttre politik”. Vi fortsätta
att beteckna detta som nonsens, klent
maskerat av att det flertydiga och därför
obestämda uttrycket ”svensk bildning” satts
bredvid vetenskapen som skyddande skärm
mot kritisk eftertanke hos läsaren.
Som väsentligast anger emellertid ”Sv.
Tidskrift” själv att den vänder om spjutet
mot angriparen. Om tvärsäkra påståenden
kunde andlgen förgöra, så vore det i
skrivande stund bra litet kvar av
undertecknad, som inte bara lär ha varit över all för-^
väntan ”onationell”, ulan därtill ”på det
mest ofattbara sätt o i n t e inationell”,
genom att ”dagligen och stundligen bära nytt
bränsle till nationalhatets bål”, genom att
sakna "känsla för den europeiska kulturens
enhet”, genom att uttrycka "hat och
ra-seri(!) mol en av denna kullurs
huvudhärdar”.
Det är dråpligt nog, att denna måttlösa
dom, avkunnad excathedra just där
man bröstar sig över sitt fina sinne för
måttfullhetens dygd, fällts med anledning
av en artikel, som inledes med de
uttryckligaste ord av instämmande i prof.
Heck-schers sals, att vi svenskar måsle värja vår
rätt atl mottaga krafttillskott från alla de
håll, där sådana stå att få. Och där det
fortsattes: ”Vi vilja fred och goda
förbindelser med alla folk ... alla ha de sin
insats att göra för Europas utveckling och
Europas kultur.” Men sådana grundsatser,
som dock t. ex. i Soc.-D. ständigt åter
framhållits, ha befunnits olämpliga att alls bli
omnämnda inför ”Sv. Tidskrifts” publik.
Etl flertal äv denna känner nog ”Soc.-D.”
• (och ”Tiden”) mest genom angiepp i
höger-pressen. Men knappt där ens har man haft
panna att mot fakta och rimlighet skildra
oss som rasande eggare till fanatiskt
natio-nalhal mol Tyskland. Det var förbehållet
den icke signerande genmälaren i högerns
förnämsta tidskrift!
Bevisen? Ja, sådana finnes naturligtvis
inte, baia etl allmänt påstående, samt ett
enda specialfall, som visseiligen ej har med
Tyskland diiekl att skaffa, men ändå...
Soc.-D. har, hette det, skrivit både mot våra
egna "s. k. aktivister” — varför så
kalla-d e; påslår också "Sv. Tidskrift” med pigan
i anekdoten att så’na djur finns inte? — och
mot Bulgariens brytande av
Balkanländer-nas neulralilet. Det är riktigt. Och när
sedan Greklands monark gjoide en kupp
och drev borl sin parlamentariska regering,
som nyss vid valen fåll nationens
förtroende, så sågo vi däri Balkankunglig
dynastipolitik på Tysklands sida med fredskärleken
bara som skylt.
Även del vidgås. Och har icke allt som
sedan hänt visat att vi sågo rätt! Venizelos
har ju nyss visat sig ha pai la mentets
avgjorda majoritet bakom sig för sin politik att
hålla på förbundsfördraget m-ed Serbien och
således gå i försvarskamp mot det
freds-brytande Bulgarien. När skulle det ha
blivit socialdemokratisk fredsviljas fordran
att i ett försvarsförbund föipliklelsen att
bistå varandra icke skall uppfyllas? Den
moralen överlämna vi med varm hand åt
”Sv. Tidskrift”, som tydligen icke har ett
ord till kritik mot angriparen-bulgarfurslen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
