Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Bolander, C. A.: Adolf Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han för sig själv sitt trotsiga: A bas les
misogynesJ denne stille man med sitt
veka, barnsliga drag kring
munvinklarna, i vilka de stora svin andarna endast
se adepten, som de präglat med sina
fraser och idéer. Charlataner äro de,
dessa kvinnohatare och självdyrkare,
Ung-Hans låter icke dupera sig — vet
han icke, att konsten och kärleken
måste förenas, att kvinnan ensam kan
föda hans konst på nytt. Han vill inte
evigt driva bland vrakspillrorna, han
behöver det icke, finner han icke
räddningen, möter han icke Magda — strax
är han vorden minst hundra år yngre,
Ung-Hans skriver livsglada kärleksbrev,
sina kyssar och influensabekymmer och
havregrötsdietsbetraktelser. Det är icke
nog att riva för att få luft och ljus,
bygga upp vill Ung-Hans, bygga ett hem
för att Magda med det silkeslena håret
och havet i ögonen, där barnet skall
födas, hans barn, den en gång trötte
livs-oduglingens.
Han är en av mysterna i
Sensitiva-amorosamysterierna, den unge
författaren Adolf Paul. Herman Bang trycker
broderskyssen på debutantens panna,
hälsande honom som en de hopplösa
ungas nye diktare. Han har sitt lilla
specialgebiet av Krafft-Ebings
”Psycho-pathia sexualis” — han är Jack
Uppskäraren (novellsamlingen "The
Rip-per” 1892), lustmördaren från
källarvåningen i Holzmarksträsise, som i alla de
levande liv, han skär upp, söker den
ensamma självmördande kärlekens bacill
— han dissekerar pastor Martin,
ona-nisten, som slutar som den store
hel-vetestalaren (”Vanitas”), han studerar
bondpojken Anders och hans möders
incest (”Oidipus i Norden”). Men Hans
Slättberg räddar sig ur sinnenas förvil-
lelse, finner ”Dornröschen”, sin
prin-iessa i det förtrollade slottet. Jack thé
Rippers dagbok blir bara ett fragment,
dét finnes icke längre några
sexualpato-logiska problem, det finnes bara en
sanning: madonnan med barnet— redan i
novellsamlingen ”En saga från
ödemarken” (1895) har Uppskärarens ansträngt
djupsinniga analys vikit för en det
sexuella lugnets kärva och manliga humor:
han skämtar i den lilla humoresken
”Naturlig begåvning” med hönan, som
föraktar mat och ägg och kycklingar och
tror, hon är en sångfågel, tills en dag
grannens tupp lär henne livets
hemlighet, han gycklar uti ”Den symboliske
äkta mannen” med den moderna,
litterära kvinnan, som svärmar för
Mseter-linck och Poé och Wagner och
symbolismen och den svarta svanen i den
blåa sidenväggen hemma i boudoiren,
men föraktar den stackars storken ute
på den fuktiga ängen, tills det stora
svallande havet en sommar på Riigen
smeker fram modern uti henne. Han
är räddad ut ur skuggkärlekens evigt
hetsande hungerlabyrint — en minnets
mardröm bara är nu sinnenas vilda lek,
en åskvädersdröm allenast, som
bonden Asmus och hans hustru Ane — uti
dramat ”Djävulskyrkan” (1906) —
drömma i ovädrets oroliga sömn. ”Bygg
kyrkan i kött och blod, i edra barn”,
det är vordet den gamle
bohémekos-mopolitens predikan — efter alla de
brinnande vilda drömmarna brusar
hymnen till barnet som finalen uti
’Djävulskyrkan* — liksom den gamle
danske bohémen Louis Levy och den
gamle cafénietzscheanen Hugo Öberg
slutar också Adolf Paul med att i sin
dikt närmast kretsa kring barnets
evangelium. Man förstår, hur mycket av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
