Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Bolander, C. A.: Adolf Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans livs syntes som rymmes i ”Den
symboliske äkta mannen”, när man
finner honom —• uti ”Blindbock” (1907)
— åter upptaga och utvidga motivet —1
åter och åter vänder i hans dikt det
samma motivet tillbaka, madonnan med
barnet (den gamla lybska historien
”Madonnan med rosenbusken”’ — dramat
”Mater dolorosa” 1897).
Hur illa sluta de icke eljes, dessa
Graalriddarna i ”Zum
schwarzen.Ferkel”, en Strindberg, en Drachmann, en
Lidforss, efter ett liv i sus och dus, i
hädiskt hån mot den heliga Madonnan
med barnet. Men han är frälst han,
Hans Slättberg. Än hans konst då, den
konst, till vilken kärleken och kvinnan
skulle giva honom krafterna — är han
icke bara en av de tusen moderna
målarnas skrå. Än hans personlighet då —
dansar han icke nu snällt med i den
ringlek, som den lille pilten
opponera-de emot — är det icke betecknande, att
hans dramas hjältar bli Kristian tyrann
och Erik XIV, mannaviljans karrika
ty-rer (dramerna ”Kung Kristian den
andre” 1889 och ”Karin Månsdotter”
1889), är det icke karakteristiskt, att
hans Kristian II uti alla sina
handlingar helt behärskas av sin mördade
Dyvekes skugga.
Lille munkabroder, vad skulle då
diktaren sjunga om icke kärleken.
Väl. Men finnes det då ingen annan
kärlekens sång än dikten om
otillfredsställd trånad och den slutliga
tillfredsställelsens ljuva leende fadersro. Fin-
nas då inga himlar och stjärnor, inga
gruvor och giftgaser — om blott alla
de skrivande erotikerna anade, hur stor
dén feuden Eros är. Det berg, som Hans
Slättberg har i namnet, är det gamla
Venusberget — det ligger icke i
alperna, är bara en grop på slätten.
Skulle vi då icke känna honom, Adolf
Paul, erotikern, utan denna lyriska
längtans låga, som gör hans andlige frände
Ola Hansson till något mera än en
erotiker. Vimlar det kanske icke av hans
skuggbröder i den levande svenska
dikten. Jag såg nyss i Strix en dikt av en
av det sista Upsalas unga
diktaredilet-tanter, ”Vårstormen” hette den — men
den vårstormen ryckte bara i
flickkjo-lar och kom bara älskarinnans strumpor
att fladdra från stolen i studentrummet.
Må då Morgonbladsetikerna, de trånga
hjärtanas och de skumma ögonens
bullrande och självgoda moralhomöopater,
drägla sina krokodiltårar över
”Ferkel”-bohémernas avgrundsdjupa elände och
sötsurt bjuda den förlorade sonen sitt
amerikanska fläsk — må Adolf Paul uti
aldrig så många Strindbergsminnen
svärja sig fri frän sin Mästare. Men
något annat blir Adolf Paul dock knappast
än en statist i det drama, som heter
August Strindberg. Uti ungdomen ända
till träldomens förnedring praktiserande
den beryktade Strindbergska sexuella
metoden, uti mandomen stilla ruvande
sitt hat till ”Kvinnohataren”, även i det
sista kämpande med den väldiges
skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
