Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Händelser och spörsmål - Hr Adrian Molins suckar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska exegesen lika klok som förr. Redan
ariikelns inledande framställning av de
faktorer, som varit verksamma i de svenska
sympatiernas uppdelning, bygger på
fullständigt falska konstruktioner. Hr Molin
ser denna uppdelning under följande
synvinkel:
Vänsteråskådningen är franskt och
engelskt orienterad. Högeråskådningen åter
”känner en naturlig frändskap med tysk
åskådning och tyskt väsen i motsats till
det galliska och anglosachsiska”. När så
krigsutbrottet kom, tog högern bestämt
parti för Tyskland, och då måste vänstern
sluta upp. på motsidan.
Detta är, med förlov sagt, en bastant
förvanskning. ”Tysk åskådning” och ”tyskt
väsen” äro i sig själva icke naturiigare
frander till svensk höger än till svensk
vänster. Det är det militaristiska
jun-kerdömet, som betingar hägerns sympati för
Tyskland, och det därför, att detta
junker-döme har ledningen. Tror någon
vettig menniska, att vår höger skulle
sympatisera. med ett Tyskland, där
demokratien hade ledningen? Hr Molin begår det
misstaget, att han identifierar vår högers
sympati för ett j u n k e r s t y r t Tyskland
med sympati för ”tysk åskådning” och
”tyskt väsen”. Han tycks förgäta, att därest
Tyskland varit demokratiskt och Frankrike
och England junkerstyrda, så skulle högerns
hjärta varit hos de senare. Bengt
Lid-forss, som mer än de flesta beundrade
”tyskt väsen”, har i den sista artikeln i
samlingen ”Utrikespolitiska vyer”
uttryckligen varnat för den sortens tyska väsen,
som är närmast befiyndad med vår
högers åskådning, nämligen denna brutala,
rätt och humanitet .öppet förhånande
jun-keranda, vars innehåll fått sitt fullödigaste
uttryck i herrarna Treitschkes och
Bern-hardis politiska doktriner. Det är denna
junkerandas faktiska ledareställning i tysk
politik, som,, lyft och uppblåst genom en
seger i det krig, den frambesvurit, skulle
bli en verklig fara för hela Europas
demokratiska kultur. Den är maran, som ännu
rider Tyskland, den är tyrannen, som
fjättrat, kuvat och till underkastelse drillat
det tyska väsen, för vilket Bengt Lidforss
och tusende med honom känt sympati:
Kants germanska idealism, vars hela
kynne är den raka motsatsen till kaiserismens
idéförgätna av vulgärkristlig råhet
genomsyrade politiska moralism.
Kants berömda antites: ”den poli-
tiske moralisten — den moraliske
politikern”, är i själva verket
illustrerad i antitesen tysk junkeranda — .tyskt
väsen. Den dag tyskt väsen skakar av sig
junkerdömets mara och återfinner sig självt,
den dagen skall den svenska demokratiens
misstro mot Tyskland försvinna lika
säkert som den svenska högerns beundran
skall bytas i fruktan och hat. Men innan
revolutionens stormfågel med sina vingar
sopat Tysklands jord, är Tysklands seger
ett nederlag för den livssyn, som enslingen
i Königsberg timrade upp av den
germanska andens bästa virke. När därför hr
Molin påstår, att ”de entenlistiska
stämningarna äro vindkårarnas susning och
skummet på ytan”, då underskattar han
grundligt styrkan i det moraliska moment,
som radikalt skiljer kulturen från barbariet.
För en politiker av hr Adrian Molins cert
tycks det vara en olöslig gåta, att en
äkt-svensk politik skulle kunna ta hänsyn till
något så föraktligt och futtigt som rätt och
moral. Han förstår icke och kan
uppenbarligen icke förstå, att det är gammal god svensk
idealism att känna varmt för rätten och
avsky rättskränkaren, vore denne så en
köttslig broder.
Lika torftig som hr Molin är såsom
moralfilosof, lika torftig är han som
utrikespolitiker.. Den exposé av ”aktivismens
rötter” och genesis han ger är så tillvida
intressant, som den ohjälpligt avslöjar hela
ihåligheten i den mystik, som är
aktivismens kärna. Han utvecklar med mycken
värme, huru Sverge i alla avseenden gått
framåt från 90-talet, och erkänner, att vi
”lysande hävdat vår ställning bland
kulturfolken”. Men så upptäcker han, att
denna storartade utveckling i själva verket
saknar varje mål och följaktligen är
meningslös. Det heter:
”Genom försvarsbeslutet hösten 1914,
frampressat under världskrigets tryck,
sattes på visst sätt punkten efter den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
