Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Palmstjerna, Erik: Det kritiska handelsläget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inånga förhoppningar på den grund
som då lades. Men den fortsatta
vägen har varit fylld av svårigheter.
Trots många ansträngningar, icke
minst från Interparlamentariska
Unionens sida, kom man knappt
en tum längre under de följande
årtiondena och rysk-japanska kriget
gåv en viss aning om den osäkerhet
den neutrala sjöfarten åsättes
under ett krig och om minans
inverkan på handelns rörelsefrihet.
Den andra Haagkönferensen
förmodade man skulle ge en lösning,
men någon kodifikation av
sjökrigsrätten kom ej till stånd. Det
bestående resultatet blev endäst förslaget
om en internationell appellinstans i
prisrättsangelägenheter, vilken
förutsatte befintligheten av preciserade
lagstadganden.
Dessa sökte man nu åstadkomma
på en konferens i London år 1909
och bland dess märkligare och mera
aktuella bestämmelser böra anföras
de specialiserade
kontrabandslistorna ; uppdelningen i ovillkorligt och
villkorligt kontraband;
beslagsrät-tens detaljerade utformning;
behandlingen av principfrågan om
den ”fortsatta resan” m. m.
Men krigets skugga hade redan
kastat sig före dess eget annalkande.
Haagkonventionen kunde ej
ratificeras förrän Londondeklarationen,
och denna var i sin ordning vid
världskrigets utbrott icke
ratificerad av någon annan makt än
Nordamerikas Förenta stater. Det var i
synnerhet § 65 (om att deklarationen
var ett oupplösligt helt) som väckte
betänksamhet. Man önskade gärna
använda vissa delar av
deklarationen, men icke alla. Man ville
förbehålla sig fria händer i det krig som
uti invigda kretsar tydligen ansågs
förestående.
Icke desto mindre fanns ett visst
hopp om att Londondeklarationen
skulle kunna bli ett rättesnöre
under en kommande konflikt. Den
liberala engelska regeringen var
ganska fast knuten vid densamma ehuru
överhuset avslagit konventionen,
och den tyska ”Preisénordnung”
av 1909 och de franska
”In-structions” av 1912 om
folkrättens användande i krig stödja sig i
huvudsak på Londondeklarationen.
Italien och Turkiet ansågo sig åren
1911—1912 i det väsentliga bundna
av dess regler. Den permanenta
skiljedomstolen i Haag förklarade
också år 1913 i fallen ”Cartago”
och ”Manouba” att
Londondeklarationen, ehuru icke ratificerad,
”skulle betraktas såsom normgivande för
kulturstaternas sj ökrigsrätt9 \
Man kunde således ha en viss
förhoppning om att stormakterna
under ett krig skulle följa
dessa stadganden om vilka de
träffat en överenskommelse,
än-skönt denna icke var allmänt
ratificerad. Men från augusti 1914
ändrades allt detta, i början
långsammare, men sedan i rask takt, och
vi äro nu på andra sidan om
Londondeklarationen och Pariserfreden och
vi ha kommit tillbaka till ett
tillstånd, vilket erinrar om
Napoleons-krigens rättslöshet.
Jag vill endast angiva några data,
vilka markera detta ödesdigra
återfall.
Strax i början av kriget ändrade
först Tyskland — man beslagtog ett
svenskt fartyg (”Vilhelm”) med
trälast — (detta nämner icke hr
Hildc-brand i sin blå bok) och sedan den
20 augusti även England sina
kon-trabandsbestämmelser så att man
förstod att deklarationen skulle
undergå alltmer vittgående
förändringar. Viktigast yar utsuddandet
av skillnaden mellan villkorligt och
ovillkorligt kontraband.
Under sept. 1914 förvärrades
situationen ytterligare då England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
