Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Jungnér, Richard: Världskriget ur rasbiologisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krypande varelser; i saknad av alla
frihets- och rättsbegrepp, varelser,
vilka till sin natur mer komma att
likna våra boskapsdjur än de
människor, som ännu i början av 1914
levde i vår världsdel, och vilka
slutligen bliva viljelösa redskap, som
sedan icke äga mycket kvar av det
som en gång i tiden gjorde
människan till människa. Utvecklingen
skrider fram mot en allt djupare
vågdal, katastrofen nalkas med
naturnödvändighetens lagbundenhet.
Det är icke Ragnarök eller världens
undergång som stundar. Det är
endast människan, som slutar upp att
finnas till såsom människa. Hon
har såsom art ”exploderat”. I
hennes ställe finnas nu två arter.
Den ena är ett fromt husdjur,
färdigt att på befallning låta sig
ned-slaktas, den andra är djurets herre,
$n despotisk, grym blodsugare, en
parasittyp — en mångparasit —
som länge varit stadd i utveckling,
men nu först såsom art är fullt
färdigbildad.
Men om nu detta
människosläktets öde icke så snart genom
mutation till det sämre, genom
nedbrytande urval liksom också slutligen
genom korsning med sämre
individer, skall beseglas, så synes detta
knappast bero på någon motvilja
hos. det nu levande släktet för en
dylik katastrof, utan snarare därpå,
att de egenskaper, som genom
världskriget bringas till utveckling
liksom de missförhå/Llanden, Vilka
bliva en följd av dem, icke med
nödvändighet komma att på framtidens
släkte nedärvas och göra sig
gällande.
Kriget g a g n a r sålunda
ingalunda människosläktet, kriget är
icke heller nödvändigt,
och vore det heller icke, även om
jorden vore överbefolkad. Det
vore ju i så fall bättre att på
sedligaste väg minska befolkningen och
förhindra överbefolkning än att av-
befolka jorden genom massmord.
Men ännu äro mycket stora delar av
vår jord fullkomligt obebodda och
till och med inom de bäst uppodlade
europeiska länderna ligga stora
vidder och ödemarker ännu för fäfot
och vänta på att det skall tillåtas
den fredlige, idoge arbetaren att
därstädes få ett arbetsfält i stället
för att tvingas att döda
grannländernas söner med .hustrur och barn,
eller jaga dem bort från deras
tegar, för att på tjuvens manér eller
såsom det så fint heter ”med
krigets rätt” taga deras jord i
besittning. Men även den åsikten att
”stöld är rätt” och ”makt är
rätt” kan tänkas gå i arv på
kommande släkten, samtidigt med att
det stulna godset och de stulna
gpd-sen nedärvas från far till son.
Den stora summan av
arvsfenhe-ter, vilka konstituera en individ,
äro således nedärvda från en niängd
olika förfäder. Yarje levande
person är alltså till sin arvsmassa
beroende icke blott av det släkte, som
levat under en närmast föregående
tid, utan också av det som levat
många generationer tillbaka i tiden.
Likaledes kunna många nu levande
personers såväl yttre habituella som
inre konstitutionella egenskaper
vara ett återupprepande av
egenskaper, vilka en gång förekommo i
sällskap med varandra hos
måhända en enda för många generationer
tillbaka levande person.
Uppkomsten av framtida generationers
arvsenheter blir endast ett
återupprepande av våra egna. En enda
person kan sålunda också i framtiden
i sig äga samlade och upptagna en
mängd goda arvsenheter, som nu
finnas spridda och fördelade på
olika individer. Vi veta icke, om
icke möjligen hela det nu levande
släktet kan ha en enda för
längesedan levande person att tacka för
sina bästa egenskaper. Vilket stort
värde kan det icke sålunda ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
