Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker. Detta fenomen är så pass
ovanligt, att denna översikt måste börja
med dessa verk, ehuru de varken i
yttre eller inre mening ha något atc
skaffa med år 1915.
Det första verket är i sig självt
bestämt att överskygga alla årets
versböcker. Dess stämpel av
berömdhet, dess mystiskt lockande
minne av ett tragiskt öde öppna dess
väg till sinnen, som dess inre värde
aldrig ensamt skulle nå, men som det
kanske ändå, när hågen väl
öppnats, kan gripa. Ernst Josephsons
Svarta rosor och Gula
rosor, vilka här sammanförts i en
volym * — dock tyvärr med en del
uteslutningar — rymma dikter ända
från slutet av 1860-talet till slutet av
90-talet. De flesta tillkommo under
åren 1877—88. Det är alltså ett eko
från en, som det förefaller oss,
längesen förgången litterär tid de
giva. Samtidigt spegla de ett
temperament, som ej alltför ofta
framträder i lyrisk dikt, den bildando
konstnärens temperament.
I själva verket är lyriken ej alls
så främmande för målarens,
bildhuggarens eller ens arkitektens
själs-lynne, som man i vår specialiserade
tid skulle vara frestad att tro. Till
följd av att dessa oftast äro mindre
bokligt studerade än de fullt
litterära författarna, ha de ofta ett
mindre reflekterat, mer ursprungligt
öppet temperament, ett drag av
frisk och klarsynt naivitet. Första
intrycket av Josephsons dikter är
också, att få lyriker av facket ha ett
så lyriskt lynne som denne skald på
lediga stunder. Jämsides med den
fint skarpa och sinnligt
skönhets-gripna blick, som naturligtvis måste
framträda hos en så lysande
färgkonstnär, även när han skriver,
röjer Josephson i hög grad just det
nämnda naiva draget. Det har hos
’* Bonniers förlag, pris 3.50, inb. 5 kr.
honom rentav tagit formen av
medveten naivitet i ordets bästa
mening. Men om hans naivitet kan
kallas frisk, måste naturligtvis synas
tvivelsamt. Tvärtom ligger just
hans egenart i föreningen av en
avsiktlig men dock äkta naivitet med
en djupt sårbar och över sig själv
reflekterande känslighet.
Den naiva tonen anslås genast i
den inledande diktcykeln, där han
för en liten systerdotter förtäljer
sina egna barndomsminnen.
Omkring 10 år senare (antagligen)
lämnar han i cykeln Ur Annas
sagor en annan grupp barndikter.
Hans varma barnkärlek får en
särskild färg genom den starka känsla
för släkt och hem, som så starkt
präglar den judiska rasen, och som
Josephson, själv barnlös, särskilt
djupt kände. Det slår en genast,,
att dessa barndiktserier, där väl om
någonsin glädjen skulle ge klangen,
sluta sorgset: den förra med en
ve-modsfull erinran om hans egna
försvunna barndomsår, den andra med
en fåmält och graciöst berättad men
innerst ännu sorgsnare visa om en
liten gosse, som dött.
Muntert klingar däremot den
tvångslöst språkande stilen fram ur
ett par andra verskåserier, speciellt
det-från hans holländska resa. Dess
versform, ottave rime, nyttjades
även av en annan bildad konstnär
från samma tid, Scholander, i hans
kåserande poetiska berättelser.
Överhuvud märker man snart, att
Josephson med all sin radikalism
hade väl så mycket av 60- och
70-talsdiktens lyriska egenart som av
80-talets. Ett par programdikter
(för den nya konstens källa Paris
och mot en nybliven ro jalist) gå
visserligen i 80-talets bästa stil. Men
de rena naturskildringar, som
finnas, äro från 70-talet och röja den
tidens idylliska naturglädjé, vilken
låg 80-talet helt fjärran. Gärna smy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
