Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger sig ock in i naturskildringarna
en symbolisk fantasigestalt såsom
den strömkarl (Näcken), vilken
sedan i bildens form skulle göra
Josephson till den svenska
symbolismens mästare. Det finns med andr*i
ord även i Josephson en bit 90-tal.
Hans dikt David sjunger för
S a u 1 förebådar t. ex. på ett
märkligt sätt Frödings.
Han har ju emellertid
verklighetsskildringar även från
människovärlden, vilken han i. en för svenska
målare ovanlig grad föredrog som
motivkälla framför naturen. Men
hur verkliga än dessa skildringar
äro, 80-talets verklighet giva de
sällan. De solglada Spanj entavlorna,
speciellt Tjurfäktning,
erinra snarare om Egron Lundgrens
spanska reseskizzer (visserligen på
prosa) än om 80-talets kritiskt
skarpa och ofta sorgmodiga
skildringssätt. Blott ett par teckningar
av gamla utsläpade gummor ha
typisk .80-talston (Käringen och
Madame F au vette). Andra
skildringar som Rivaler och
Orkan äro realistiska i ordets
hemskaste innebörd, men just i
hemskjietens styrka yppar sig en
fantasi, som går ut över
80-tals-stilén.
Den frestelse man tycker skulle
ligga nära till hands för en målare
att hemfalla till rent beskrivande
diktning var överhuvud ej alls
farlig för Josephson. Väl var hans
formgåva lika åskådlig som hans
känsla var lyriskt innerlig. Men
åskådligheten tog sig icke
beskrivande form utan — som dikterisk
åskådlighet bör göra — berättande.
Den korta lyriskt tonade
berättelsen, balladen, var en av Josephsons
mest älskade konstarter. Han
delade förkärleken därför med andra
70-talsdiktare såsom Edv.
Bäckström och Wirsén. Den folkviseton
balladen äger gav honom tillfälle att
även här anslå dén naiva, stil han så
mycket älskade. Men naiviteten är
här rent artistisk och för övrigt ej
mycket utpräglad. Hans ballader äro
fyllda till randen av känsla, av en
känsla dubbelt stark därför, att den
ej direkt personligt biktar sig.
Samma skygghet för att helt öppna
sin själ driver Josephson att oekså
i dikter, vilka i sak äro rent lyriska,
inlägga ett berättande element.
Man förstår väl hans skygghet att
blotta sig, när man skönjt
smärtedjupet i de dikter, där detta
verkligen sker. Dock präglas även dessa
dikter av en stillsam ro. De äro
lidandefulla men ej lidelsefulla.
Hans kärleksdikter tala blott
om olycklig kärlek och det utan
en aning av hat och bitterhet
mot den olyckligt älskade. Hans
vänskapsdikter ha samma tonfall
av tacksamhet mot vänskapen,
medan den varar, och djup men ej
stormande sorg, när den är slut. En
starkare ton erhålla visserligen hans
bikter, när de ej handla om hans
förhållande till andra människor
utan blott om hans eget själs- och
konstnärsöde. Sorgsenheten .
överväger också här. Väl kan. han
ibland äga en diktminut överfylld
av den solskensfröjd, som endast
ar-tistlynnet ger, men till själens djup
når aldrig denna glädjekänsla. Stolt
är han nog, men oftast stolt över att
bära sin sorg som en man eller
rättare en skald. Småningom växer
sorgen. Den finns visserligen med
redan från början och fick å andra
sidan ej heller på slutet taga honom
helt. Ja, ett par dikter från 90-talet,
alltså hans sjukdomstid, höra till de
sorgfriaste av alla. Men de äro för
få för att tillåta något allmänt
omdöme om hans livsstämning då.
Eljes märker man nog, att de helt
sorgsna dikterna vid hans lyriska
banas slut utgöra en större procent
än vid dess början, och framförallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
