Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vissa dikter från slutet av
80-talet röja en hemsk ödslighet av
helt djupare art än 70-talsdikternas
sorgsnaste skaldetrånad. Läs t., ex.
slutdikten:
Min grav.
O, gräv mig en grav, dödgrävare snäll,
jag längtar att komma till vila.
Jag ser inga stjärnor ute i kväll,
där mörka skyarna ila.
Jag hade ett hjärta som gav och som gav.
Nu har det ej mer att giva.
Ack snälla dödgrävare, gräv mig en grav;
jag kan ej min ledsnad, beskriva.
Nu står där blott åter ett svidande sår —
där riva de alla och sarga;
ack, snälla dödgrävare, red. mig en bår,
så lugna sig kanske de arga.
Så kan. jag måhända få fred i min grav;
där växa små blommor ur mullen.
Jag hade ett hjärta som gav och som
gav. —
Ack, kasta ej stenar på kullen!
Motviljan mot att yppa sig för
helt liksom ock den enkelt naiva ton
han älskar har gjort, att Josephsons
dikter frånsett de helt berättande
vanligen äro korta. Hans versmått
äro sällan svåra och konstfulla.
Mest älskar han antingen 4-radiga
strofer eller fortlöpande vers med
fritt växlande rim. Dock ger han ej
sällan omväxling åt formen
genom att i samma -dikt nyttja olika
versmått: helst ett med långa och
ett med korta rader. Hans ord- och
bildval är ej heller särdeles
konstrikt. Naiviteten framträder också
här (se t. ex. ”Dödgrävare snäll” i
slutdikten). Trots den klara
målar-blicken för yttre skönhet, uppvisar
han ingen anmärkningsvärd
rikedom på realistiskt målande
verklighetsdrag, och lika litet frossar hans
fantasi så särdeles starkt i fritt
diktade skönheter. Just därför är
emellertid hans dikt så fullkomligt
fri från gängse skaldefraser. De
bilder han nyttjar må vara mer eller
mindre originella, det är likgiltigt,
sitt värde få de genom det skimmer,
som inifrån överströmmar dem,
skimret från en rik och blödande
själ, vars osynliga liv är djupare
skönt än all Nordens
skymningsljusaste och all Söderns mest
solglim-rande skönhet.
# *
#
Oscar Stjerne, vilkens
Vi-sor och vers också utkommit i
andra upplagan,^ står närmast på
90-talsdiktens mark, ehuru på ett
mycket särskilt område därav. Han
tillhör den folkliga riktning, som
fanns även då, ehuru den föga
framträdde. Dess skapare var, som alla
veta, Fröding, och Oscar Stjerne
• dölj er ej alls, att denne var hans
läromästare. Minnena från
Värmländska låtarna framskymta
oupphörligt. Bara denna
börjanstrof ur Dä va sang
Dä va sang, dä va sang, dä va sang den
gang,
når ja satt ner ve Pryken, där hallera
hang
över välvanes vatten, mä Lena i fang,
mä Lena frå Leane li,
en sönda ve mesommerti.
för ju genast tanken på D e t v a r
dans borti vägen. Eller vem.
igenkänner ej i börjansversen ur
En gammal herrgård (också
ett Frödingsmotiv) :
Inne bland trädens alko ver
sövt utav forsens melodiska brus,
ödsligt och öde sover
dödsdömt ett herregårdshus
grånat förfallet.
Minnena endast
viska i vindens sus.
rytmen och delvis
föreställningsvärlden ur Atlantis. Någon
gång märkes ock ett motiv från
Heidenstam (Bland spöken
erinrar på ett par ställen om Ad-
* Aktiebolaget Ljus, pris 2 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
