Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedeman, Ejnar: Sovande samveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människor inför det som borde vara
vår högsta strävan: rättvisa åt alla
levande varelser. Deras känsla är
som en rostig järnvåg, den ger icke
utslag ens för de största tyngder.
Kriget har förslöat deras sinnen till
den grad, att de icke förstå, att de
i sin blindhet ställa sig solidariska
med mänsklighetens uslaste
förbrytare. De svälja allt som bjudes dem,
även om det vore stenar. De
dagliga underrättelserna från
folkslakten förfära dem inte längre, allt har
blivit så vanligt, så enformigt
hän-delsefattigt, att ’de inte ägna det en
flyktig tanke. Och likväl påstås
det, att kriget väcker ädla känslor
till liv, att det vidgar blicken och
skänker åt våra gärningar en ideell
lyftning. Yem vet, men det är ändå
rätt halsbrytande för den oinvigde
att vid första påseendet spåra den
ideella lyftningen i jobbarligornas
smyghanteringar.
Vad vi främst behöva, vi dårar,
som inte vilja förmå oss att inse, att
vår planet är en avstjälpningsplats
för allt uselt i universum, det är
tro. Utan att tro ända An i det
sista vore undergången given. Men
vi begära kanske för mycket i vår
själviska längtan att få krama oss
fast vid något, vore det ändock sä
skört och sviktande. Var äro de,
som vilja ge oss det vi ropa efter,
var äro diktarna, som äro till för
att skänka de andligt hungrande
och törstande den så girigt
eftertraktade födan? Var äro sångarna,
som skola fria våra samveten och
giva oss mod att leva? Leva, trots
detta blodröda, förfärliga omkring
öss. Var äro de som vilja samla oss,
stärka oss och sätta vapnen i våra
händer, rättens, sanningens och
entusiasmens blixtrande svärd?
Varför är det så tyst i landet, sedan
Den store gått bort, varför äro
stämmorna så blida i denna de
gigantiska händelsernas tid?
Ack, det är lönlöst att fråga. Det
är icke gott att dikta och sjunga
om liv, när döden blivit
mänsklighetens avgud, det kräves en sällsynt
grad av mod att hålla en flammande,
fackla i detta ändlösa mörker. Vi
kunna icke fordra så mycket av
sångens barn, de trivas helst på
soliga ängar, fjärran från kanonernas
åskor och nätternas blodiga ångest,
de älska att jollra om sina egna
fröjder och sorger, om små pikanta
upplevelser hemma och ute, om
vardagarnas gråa tristhet och
Fortu-nas nyckfulla väsen eller också irra
de skygga omkring, fyllda av
skräck inför livets grymhet,
sökande döden såsom det enda verkliga,
det ofrånkomliga, sanningen, som vi
aldrig kunna betvivla och därför
det lyckligaste och — skönaste.
Sådana äro de brunnar, ur vilka
de törstande skola vederkvicka sig,
sådan den porlande källa, som skall
skänka dem kraft att begynna den
stora gärningen: kampen för liv,
för rätten att leva i en värld, som
trots allt endast är till för de
levande.
Sannerligen, det vilar ett tungt
ansvar på diktarnas skuldror, på
dem, som äga ordets mäktiga vapen,
som skola leda folken.
Det är tungt att vänta och tyngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
