Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helst * i aftondager eller i nattens
stjärnljus. Den som lever så
mycket i minnet, känner lätt hela livet
som en dröm. Därför genomandas
ock vissa av Harald Johnssons
dikter, särskilt de första i boken, av
en viss svävande, högtidligt
halvklar stämning, med skymtande
utsikter mot en evighetsrymd, dit
drömmarna vilja stiga, med
tongångar som stundom taga en direkt
religiös form.
Andra dikter återigen äro enkelt
hjärtevarma i ton- och tankegång.
En viss vekhet präglar dem alla.
Rytmen är stundom konstfärdig
nog, men aldrig direkt briljerande
och aldrig grant medryckande.
Någon gång äro rimmen ej rena.
Någon gång slå även bilderna fel. De
poetiska bildernas glans, ordvalets
rikedom och synernas fantasikraft
är överhuvud icke Harald Johnssons
sak. Men bilderna räcka dock att
höja hans dikt över det alldagliga,
hans uttryck äro ej sällan
självska-pade och hans fantasisyner ha en
viss egenart; framförallt är hans
diktning fri från fras och tomt
buller. De yttre drag han hämtat ur
hemmets natur och från konkreta
barndomsminnen äro ej många, men
levandegjorda av känslans ömhet.
Så kan han tryggt säga:
Det stiger som ett sus från gångna vårar,
vars ljus jag vårdar
som barnets tro.
Men allt är stilla nu i fädrens gårdar;
i deras salar endast minnen bo
av det förgångnas leenden och tårar.
Dock hör jag evigt stämman genom sorlet.
— Fast mörkret höljer
den väg jag går;
det ljusnar upp. Det är som ljöde porlet
av brustna källor från en evig vår.
Och kära röster ropa. Och jag följer.
* *
Fortfarande på skånsk mark
dväljas vi vid läsningen av The
o-dor Tufvesso-ns.Dagrar.*
Det låter ju något egendomligt att
säga sig läsa dagrar. Men de dagrar
Tufvessons dikt sprider äro
verkligen mer avpassade för det inre
sinnet än för de yttre. Hans dikt
är djupt känslig för sköna syner,
men ock inåtvänt blid. Det är
överhuvud påfallande, vad skåningarna
äro blida och veka i poesin -—
däremot icke just i politiken. Både
hos Harald Johnsson och hos
Tuf-vesson är grundstämningen
minnesgodhet, varvid godhet bör tagas i
dubbel mening, ty författarens
sinnelag är lika gott som hans minne.
Minnets signande ljus omsveper
föi*st och främst hembygden och
hemgården, icke så mycket den
vilda naturen, varom uppsvenskarna
helst sjunga, utan hälst åkrar och
gärden samt framförallt just
gården, inklusive ladugård och
visthus-bod. Därtill sluter sig osökt
släktkärleken, det ljusa minnet av först
och främst far och mor.
Skillnaden åter mellan de båda
diktarna ligger närmast däri, att
Johnsson i sin lyrik eftersträvar en
rikare orkestrering, vari enkel
tro-hjärtenhet och religiös hymnton
sammansmälta på någorlunda
samma sätt som hos Österling.
Tufves-son åter tillhör de fåmälda
skåningarna. Slätten, som gett båda
riktningarna deras lugna blidhet, har
skänkt den förre sin ljusa glädje>
den andre sin stilla högtidlighet.
Det är ansatser hos Ola Hansson och
än mer hos Ekelunds tidigare
diktning Tufvesson fullföljer, men han
äger ej den förres psykologiska
intresse, ej den senares stolta
idékärlek och ej heller någonderas
polemiska lust.
Närmast har man (d. v. s. doc.
Böök) jämfört honom med Conrad-
* Framtidens förlag, pris 2 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
