Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av fullt mänskliga och påtagliga
individer. Visserligen än
karaktä-ristiken något allmänt hållen, men
den är dock ovanligt realistisk i
jämförelse med vad man möter hos
andra lyriker, exempelvis Oscar
Stjerne. Det drag av idealiserad
ädelhet, som dennes
landsbygdsge-stalter i regeln äga, är här utbytt
mot mera mänskliga drag, ofta
bristfälliga och syndiga, ehuru även
Gustaf Johanssons grundkänsla är
godhet. Den drastiska blodfullhet, som
finns på djupet hos fantasidiktaren
Karlfeldt, når dock, karakteristiskt
nog, verklighetsdiktaren Johansson
aldrig.
Men det är ändå tacknämligt, att
han i lyriken fått en plats för det
objektiva, människoskildrande
element, som svensk lyrik alltför ofta
saknar. Även subjektiviteten, hans
eget personliga liv får dock rikligt
uttryck särskilt i bokens andra del,
vilken har vildskogen till ram, me^
dan den första har skärgården och
havet. Dock även när författaren
öppnast biktar, är det naturen han
diktar om. Idédiktare än han ej.
Men han har den känslans must,
söm blott naturlivet ger.
Han rör sig även i diktspråkets
enskildheter med en rikedom å
levande, verkliga men stämningsrika
väsen eller ting, som flertalet måste
avundas honom. Hans flora är rik,
hans fauna än rikare. Dock
saknar hans lyriska yttervärld både
den starkt folkliga färg, särskilt
framträdande i landsmålsorden, och
den lantligt frodiga komik, som
utmärka Karlfeldt. Däremot har han
som denne inlagt ett drag av
litteratur mitt i naturpoesin, han enar
som denne naturhänförelsen med
poesikärleken. Så t. ex. i första
versen av
Skärgårdsokto-ber:
Starkare doften av saltskum och högre
svallande vik,
rödare färg över skogen och - djupare
susets musik. —
Skärgårdsoktober, stå röd och brinn,
du spelar oss farornas högtid in. —
Högre var natt klinga
sträckfågelskriken. —
Svart går sjön uti gattet och viken.
Skärgårdsoktober, dig evigt lik,
kom med bruset i bäckar och diken,
kom med din härliga höstnattslyrik!
Detta litterära drag framträder
även i de klassiska gestalter han
stundom nämner samt i de alltför
frikostigt använda, gamla hederliga
personifikationerna, ”moder Jord”,
”moder Natur” o. s. v. Då han
sjunger om sjömän, har han även
bilder från fjärran varma länder,
men dessa äro ej så många.
Överhuvud är ej hans bildspråk särdeles
fantasirikt. Han vill gärna giva
själ åt naturen, omforma den till en
slags människovärld, men
de-liknelser han därvid tillgriper äro
antingen i grunden rätt vardagsenkla,
såsom när han talar om enens
ödemarks bord, eller rätt vanligt
lyriska, såsom när han talar om
ostvindens luta. Enskilda ställen
äga ett dunkel, som röjer att
bilderna ej fullt genomarbetats. Men
detta dunkel är baksidan av
originalitet.
Hans rytm är full av fart. Den
skyr ej svåra uppgifter, men har
dock ingen egentlig förkärlek för
konstfulla versslag, vare sig ned-
-ärvda (sådana saknas nästan
alldeles) eller nygjorda. Ehuru han
mycket väl kan bygga regelbundna
strofer när han vill, föredrar han dock
oftast en friare rim- och även
rad-flätning. Karaktäristiskt för honom
är, att hans strofer oftast, hans
rader ofta, hans dikter ej sällan, ja,
hans böcker även relativt sett äro
långa. Ord har han tydligen ingen
brist på, men ej heller på poetiska
upplevelser.
• •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
