Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Johansson har från och
med 1915 fått en lika poetisk bror,
så att familjen kan säga med
Hamlet: En dubbel nåd att dubbelt bli
välsignad. A.propos, vi ha nu flera
skalder, som heta Johansson, och
redan förut många sådana, som lyda
namnen Johnsson, Hansson,
Larsson, Andersson, Svensson m. fl. d.
Men varför få vi aldrig en skald,
som heter Pettersson? Det namnet,
det ensamt numera, tycks hopplöst
utestänga sin ägare från
allmänhetens lyriska förtroende. Det är för
övrigt kvistigt nog att ha ett annat
son-namn också, åtminstone när
man träder i en äldre broders
fotspår. Ty allmänheten får lätt nog
det infallet, att man även kan få
för mycket av musan Johansson.
Adolf Johanssons
Varsel-nätter och
Gryningsvä-ga’r* röja i själva verket stora
likheter med broderns alstring.
Ämnessfären är i stort sett likartad:
det är hembygdens natur, en
gammaldags, egenartad natur, bebodd
av ett folk format efter dessbeläte,
varom även han sjunger. Hans
ord-och bildval blir därför också
likartat. Det är naturbilder,
naturväsen, naturord av mystisk eller
mustig art han rör sig med.
Folkmåls-uttryck nyttjas gärna, dock ej
alltför talrikt, stundom insmyges ett
lärt latin-ord, stundom en rätt
vardaglig liknelse. Liksom brodern
förstår Adolf Johansson ock att få
en egendomlig naturdoftmättad
stämning över sin vers, men
hängivelsen åt naturmystiken låter även
hos honom den språkliga klarheten
stundom komma till korta. Även
hans dikter, strofer och rader äro
gärna långa, dock liksom boken i sin
helhet något kortare än broderns.
En mer väsentlig skillnad märkes
dock lätt: skärgårdsinslaget saknas
i Adolf Johanssons diktning. I stäl-
* Bonniers förlag, pris 3,50.
-Tiden n:f 3, 1916.
let hänger han sig dess djupare åt
skogsmystiken. Just mystiken. Ty
det folkliga elementet är hös honom
ej ett nutida utan ett i egentligaste
mening gammaldags; det är
folktron, folkskrocket han framförallt
vill lyriskt fånga. Boken handlar
till sin större del om trolldom.
Därtill sluter sig formen, som rymmer
mycket av ödemarksdunkel, mörk
skogsdoft och nattligt vindsus. Hör:
Trolska skuggor skymta i ungtallsmossen,
där spetsig kärrspira brinner vid
strandens vallar,
när tranedansen går svart mellan
lykte-blossen
bland skvattramtuvornas glesa och smärta
tallar.
Och djupt i skogen går glimmande,
stjärnskottsögd
en steglätt, tassande dans över kumlets
höjd.
— Ja, dansen, dansen I skogarnas räv
och trana!
När gryning brinner, skall ingen er
måndans ana.
Vad boken saknar är, frånsett en
hos nybörjaren rätt naturlig
ofullgångenhet, den personliga rikedöm,
som kan giva bakgrund ät formen
och själ åt stoftet. Författaren
berättar sina skrocksägner väl men
förmår sällan skänka dem någon
djupare mening; intréssantast blir
han,, när han ställer sig över
folktron och låter dess besvärjelser
misslyckas. Han känner väl och
framställer väl naturting, djur, t. o. m.
människor. Men människan,
lyrikerns egen. personliga röst, fiims
endast svagt där bakom, éller låt
oss hoppas att den finns där stark
men ännu ej lärt känna eller
framställa sig själv.
Med Karl Asplund äro vi
åter mittuppe i kulturvärlden. Ti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
