Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. II - Carleson, C. N.: Människan och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följande dikt visar, hur han i denna
stil bäst diktar:
Kyrktornen i gryningen.
När gryningsljuset snuddar över taken
och jag går hem ifrån min käras gård
i daggig luft, och lärkan redan vaken
tar upp ett glädjedrucket majackord,
då ser jag kyrkans tvillingspiror lyfta
ett hedniskt Hell mot dagens ljusa blå.
Det är ej klockans slag, som heligt snyfta
och räkna tungt, hur arbetstimmar gå.
Men tornens mörka kopparspetsar samla
all vårens glädje, ändlöst rik och varm,
och lyfta den mot skyarna att famla
som barnet mot sin moder ljusets barm.
Jag ser dem så, när mörkret, grått och
fruset,
besegrat smyger in i grindens prång!
Två armar, skälvande mot
gryningsljuset
mot rymdens ändlöshet och lärkans sång!
Rytmen är rikt omväxlande: än
fri, än halvfri, än bunden i enkla
men artistiskt handhavda, än i
strängt och rätt invecklat byggda
versslag. Asplund är alltid
reflekterad, men han nyttjar sin reflexion
till att öppna fantasins väg, dels
genom en sammanpressning av
stoffet som ej tillåter allt utsägas, dels
genom bilder, som gärna öppna
horisonten åt två olika håll. Ett
saknar han dock både i stämning och
form: det stora.
Människan och verkligheten.
För TIDEN av C. N. CARLESON.
Ovanstående titel läses å en i
höstas på Björck och Börjessons
förlag utkommen bok av verkligen
originellt innehåll. Det är
framförallt en upprorisk skrift, som den
unge förf. — Richard Heijl
är hans namn — här kastar ut bland
den närvarande hårda tidens
mångskiftande stämningar och
riktningar. För sin sjudande revolt har
han valt den aforistiska formen.
Redan i citatet ur Goethe: ”All-
mänheten vill behandlas som
fruntimmer; man får icke säga den
annat än de vilja höra” förberedas
vi på en predikan i de skottska
presbyterianprästemas stil.
Inspirerad av Sehopenhauer — den
ickeofficielle filosofen, som alla
mjölkade i tysthet, samt av Kierkegaard
och Weininger påminner han något
om den danske ironikern. Tyvärr
blir det nog smått med publik för
stormaren här i Sverge, ty den
stora publiken bryr sig bra litet
om vad som likväl borde sysselsätta
den: något litet eftertanke över vår
omskrutna kulturs grundfästens
beskaffenhet. Säg åt den publiken:
”Disciplin i tankelivet V ’ och den
skall gapa av förvåning över ett
dylikt alltför elegant uttryck.
Nutiden är mängd med så mycket
”vetenskap” och ”förnuft”, att
den kanske måste taga sig ett
känslo- och lidelsebad i––världs-
krigets blodströmmar. Vid försöket
att utrota vidskepelsen genom att
samla, ordna och belysa den — jag
förmodar, att förf. därmed icke
velat rikta ett hugg mot empirisk
antropologi — ha vi fått en ny
vidskepelse, nämligen vördnaden
för det förnuft, som vill utrota
vidskepelsen. Förnuftet tog bort tron
och skapade en övertro på sig
självt; så har vetenskapen blivit en
ny avgud, vars värde och hållbarhet
vi böra mäta med ”verklighetens”
måttstock.
Då återkommer ju den fråga, som
alltid varit filosofins spörsmål: vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
