Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Carleson, C. N.: Människan och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
etiketteringsmani, denna
avgudadyrkan med skyltar, som
gras-serar ej minst i Sverge, därför att
det är så... djupt halvbildat.
Nu i det följande endast några
korta randanmärkningar:
Förf. håller gentemot
charlata-neriet strängt på naturens
lagbundenhet. Även vår naturs,
lagbundenhet. Alltså en art
predistina-tion, som en Schopenhauer sökte
bringa i samklang med
viljeproble-met genom antagandet av en
allvilja. Vår självbehärskning vilar
på att den ena lidelsen kuvar den
andra. Men själva kuvandet
förutsätter ju en förmåga, ett själv
höjt över lidelserna. Yad är detta
själv? Vart komma vi med att
säga ordet ”natur”? Naturalismen
är sannare än övriga läror — men’
hela sanningen ? ?
Genom den har religiositeten
befriats från teologi och grov
ogräsidealism. I den meningen var även
cartesionismen ”naturalism”. I den
meningen ej minst att religionen,
fattad som religiositet, och
religiositet, fattad som strävan till
självbesinning, gjorde slut på en
falsk metafysik. Men om nu å andra
sidan vetenskapen anses otillräcklig
att finna sanning bakom sinnenas
värld — vilket instrument står oss
då till buds att nå ”verkligheten”?
Vad är förnuftet? Och vad är den
där sanna kristendomen, som ju
enligt förf. äger bestånd,
allden-stund vetenskapen endast störtat en
”hednisk” vanbild av den.
”Hednisk” och ”kristen” bli alltmer
vaga begrepp och benämningar, ju
längre vi tränga in i idé- och
be-greppsbildandets verkstad.
Förf. granskar och väcker —
omild och yster, men kör huvudet ut
i tomhet, när han söker sin
”verklighet”. Logik — den tillräckliga
grundens lag — är blott ett
hjälpmedel, icke livet självt, Då tar han
sin tillflykt till ”religiositeten in-
om den enskilde individen”, d. v. s.
till källan, varur... de filosofiska
systemen upprunnit. Alltså en
kretsgång, men vi måste gå den om
och om igen drivna av trängtan efter
helheten och enheten, en oavvislig
och vårt väsen integrerande drift,
som reser sig mot anspråksfull
detaljkunskap, en drift så stark, ati
man ej kan tro på för:s
pessimistiska fruktan att ett en gång
välordnat, förnuftigt och självfömöjt
samhällslivs kvietism skulle kunna helt
kväva den.
Upprors-romantik —
närbesläktad med individualistisk anarkism
— gör honom bitter mot våra dagars
ensidiga positiva ’ lyckosträvan9 9;
därför revolten mot statstvång
till lycka, mot — låtom oss säga —
tysk-preussisk , ’statssocialism ’
Människokärlek kan icke
statsorga-niseras. Och ändock ... sänker
modern socialism en av sina djupaste
rötter i utopisk
samhällsförbätt-ringsromantik! Åter en kretsgång.
Redan det antydda är nog för att
förstå, varför Heijl bringar
diktarna den sympati, som han
förvägrar vetenskaps- ’ ’filistrama’ \
Diktaren är mer känslig för livets
nyanser, mer verklighetsmänniska
därför än vetenskapsmannen,
kanske mer ”syntetisk” än
labora-torie- och museimannen. Tyvärr
äro verkliga diktare och verkliga
vetenskapsmän — kortligen
mångsidiga genier, hos vilka fantasi och
verklighetssinne äro väl förenade
— alltför sällsynta för att visshet
skall kunna vinnas om det
berättigade i förf *.s sympatifördelning.
Gå till dig själv blir till sist även
för honom summan av grubblet över
frågorna och tvivlen: det och intet
annat ligger i hans tal om
”subjektets mysterium”, som även
omsluter värdering av livet och tillvaron.
Människan, alltings mått. Så äro vi
åter där!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
