Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Bengtsson, Bernh.: Strejkvapnets tidsenlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strejkvapnets tidsenlighet.
För TIDEN av BERNHARD BENGTSSON.
Arbetarnas fackliga kamp, vår
samling i fackföreningarna, våra
underhandlingar och
avtalsuppgörelser med eller utan strejk, är
innerst en tvekamp med
arbetsköparna om delningen av arbetets
frukter. Arbetsköparna sträva
efter att nedpressa priset på
arbetskraft till en summa, som nätt och
jämt räcker till arbetskraftens
vidmakthållande (den s. k.
svältgränsen). Arbetarna däremot måste
kämpa för att höja priset på
arbetskraften något utöver det, för vilket
de erhålla det minimum av
förnödenheter, som uppehåller deras
arbetsförmåga. Tillkämpandet av
detta överskott över det rena
existensminimum — därpå beror det,
om de skola lyckas höja sin tillvaro
något litet över dragdjurets, över
maskinens.
Arbetsköpare och arbetare måste
således drivas av rakt motsatta
ekonomiska intressen. Allt tal om
intressegemenskap hos dessa tvenne
kategorier är ett liberalt nonsens,
som slås ihjäl av första logiska
eftertanke. Det är sant att arbetarna
vid ett företag i så måtto ha
intresse av att driften fortgår, att om
företaget nedlägges, beroende på
att det ihjälkonkurrerats av andra
i samma bransch, så tvingas
arbetarna att följa efter och sälja sig
åt det segrande företaget, vilket ju
för fattiga arbetare betyder
förspilld tid och kostnader. Men
någon risk utöver denna har ett visst
företags undergång icke för dess
arbetare. Ty behovet av de resp.
varorna minskas ej därmed. Dess
fyllande kommer endast att orsaka
ökad efterfrågan på arbetskraft hos
de andra företagarna på samma
område.
Detta som en parentes åt den ofta
spökande intressegemenskapen
mellan arbetare och arbetsköpare.
Arbetarnas förnämsta fackliga
kampmedel har hittills, åtminstone
i vårt land, varit strejken. Man
kan säga, att en vanlig
genomsnitts-fackförenings verksamhet är en
permanent förberedelse till nästa
strejk. Arbetarna ha lagt slant till
slant och skrapat ihop strejkfonder,
som sett nog så imponerande ut,
ända tills arbetsköparnas
sammanslutningar börjat finna dem
besvärliga och genom en större lockout
exempelvis fått dem att smälta
ihop.
Eller också gör en strejk ända på
både kassan och fackföreningen.
Visserligen resultera de flesta
strejker i någon slags kompromiss
— en ettöring här, en tvåöring där.
Men de strejker, från vilka
arbetarna skiljas som segrande part, bli
allt sällsyntare i samma mån som
arbetsköparna hinna fullända och
konsolidera sina organisationer.
När arbetaren lägger undan en
krona till konfliktfonden, kan
arbetsköparen reservera det tiodubbla
beloppet för samma ändamål.
Så kommer strejken. För det
första är
sammanhållningsproble-met lättare löst av arbetsköparna
än av arbetarna, ty de förra äro de
få, de senare de många. Tio
organiserade fabrikanter ha lättare för
att hålla ihop än tusen arbetare.
Vidare måste de förra vara
ekonomiskt överlägsna. Under
arbetsfredens dagar har
arbetsköparen av sin profit sparat upp ett ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
