Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Dahlgren, Lars: Frihetstidens författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-ständer. Korektivet gent emot
maktmissbruk från dessas sida "Vill
lian söka i en radikal
representationsreform, varigenom endast
sådana personer få tillträde till
representationen, vilkas intressen
sammanfalla med rikets. På en rätt
iriksdagsman böra ställas följande
krav: han skall ej vara av någon
beroende, endast frukta gud och
lagen och ej ha hopp om egen
vinning ; dessutom bör han vara
förfaren i landets författning.
Riksdagen skall som helhet ej vara en
bärd för ämbetsmannakårens
okontrollerade makt utan ett uttryck för
folkets vilja. Ämbetsmännen böra
således utrensas ur riksdagen och
denna i stället sammansättas av
-odalmän. I denna polemik mot
riksdagens byråkratiska karaktär
lägger Nordencrantz fingret just på
den sjukaste punkten i frihetstidens
parlamentarism. Däremot anser
ban, ätt ett förmögenhetsstreck bör
finnas; fördelningen på stånd åter
-skulle upphöra.
Dessa tankar upptogos delvis av
mössorna, vilkas program därigenom
•enligt förf. vidgades och
fördjupades till ett helgjutet politiskt
system, vilket de under sin korta
maktperiod sökte förverkliga.
Mycket blev emellertid inte gjort,
beroende på att den konstitutionella
utvecklingen brytes genom Gustaf
JII :s statskupp, som återför det
personliga kungadömet. Statskuppen
ogillar förf. tydligen alldeles. Hans
resonemang är ju — för att ännu
en gång sammanfatta det —
följande: Frihetstiden hade grundat
ett på sunda principer fotat
styrelsesätt, detta snedvreds visserligen
sedan i den praktiska tillämpningen,
men mot periodens slut synes man
vara inne på en utveckling till det
bättre, som ingalunda ger den
opartiske bedömaren skäl att misströsta
om att frihetstiden själv skulle ha
övervunnit bristerna. Det är denna
lovande utveckling, som 1772
brutalt avklippes. Vid detta
resonemang synes emellertid förf.
underskatta den synpunkt, som väl ger
det bästa stödet åt Gustaf III :s
statsvälvning, nämligen den
utrikespolitiska. Ett statsskick, som
är sådant att landets grannar
sam-mansvärja sig för att upprätthålla
det, eventuellt med vapenmakt, är
det verkligen icke under
förhanden-varande omständigheter något
abnormt därvid?
Synpunkten har naturligtvis ej
varit förf. alldeles främmande. Men
han tar upp den egentligen endast
för att polemisera däremot. Hans
försök att framställa Rysslands och
Danmarks politik som ej offensiv
utan defensiv, förestavad av
fruktan för att genom en partivälvning
i Sverge till hattarnas eller kungens
förmån utsättas för revanschkrig
från svensk sida, verkar knappast
fullt övertygande.
I det föregående har gjorts ett
försök att ge en föreställning om
en del av vad doktor Lagerroths
arbete innehållet; ytterligt
ofullständigt och knappt måste resultatet bli,
då det gäller att på några
tidskrifts-sidor referera innehållet i en volym
på över 700 sidor. Skulle jag nu
våga sammanfatta mitt intryck av
arbetet, så blir omdömet följande:
Det har ovanligt stora
förtjänster, djärvt i anläggning och
genomfört med kraft. Enstaka
partier äro helt enkelt briljanta —
skulle jag nämna några särskilda så
vore det främst utom den ovan
refererade redogörelsen för
Nordencrantz verksamhet skildringen, av
principalatsfrågan. Men till
frågan om förf. lyckats i sin föresats
att bryta väg för en fullständigt
ny uppfattning av frihetstiden
ställer jag mig tveksam.
Arbetets brister sammanhänga
just med dess karaktär av nästan
väl så skarpt utpräglad apologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
