Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lades in i denna ram, fanns
aldrig annat än den sannaste och
omutligaste verklighet.
I detta drama, där all världens ve
och uselhet skulle pressas in, räckte
det emellertid inte med den
ram, som en familjetragedi kun-,
de ge; till den fogade därför
Shakespeare ännu en, till det
yttre nästan en upprepning av
det första motivet. Greven av;
Gloster har två söner, varav den
äldste, ädlingen, måste fly från
hemmet med faderns förbannelse efter
att av sin falske halvbror ha
anklagats för anslag mot faderns liv och
frihet. Kung Lears hatfulla och
otacksamma döttrar få här sitt
värdiga motstycke i Glosters oäkta son,
och fäderna falla ett grymt offer för
sina misstag rörande de olika
barnens karaktär.
Det är Shakespeares egen tid,
renässansen, som ger dramat dess
livsluft. Det var de ”återuppståndna
gudarnas” tid, men inte bara de
godas. Ty även ondskans storhet
var betecknande för renässanstiden.
Tidsfär gen spåras också i den
oanständiga tonen i vissa scener,
kanske snarare ett bevis på tidens mera
ogenerade frimodighet i
uttryckssättet än på lustans mera
dominerande inflytande i sinnelaget.
Konflikterna äro skarpt
tillspetsade redan från första akten, varje
ögonblick tror man sig stå mitt i
katastrofen, inför handlingens slut,
men livets lidanden räcka gott till
för ett hopande i oändlighet, utan
att människan tyckes ha rätt till sitt
”det är fullkomnat”. Och hela
tiden rasar kampen utan uppehåll mot
ondskan, lågheten, ynkligheten —
alltid förgäves. Ondskans
representanter i storhet och ohygglighet äro
de båda äldsta konungadöttrarnas
och Edmunds, Glosters oäkta sons.
mäktiga gestalter i förbund med all
den ynklighet och uselhet, som repre-
senteras av deras hovmän och andra
lakejer. Mot dem stå Lear, ”en
kung i varje tum”, hans gamla
vänner Kent och Gloster, båda, men i
synnerhet den förstnämnde, den
personifierade troheten, klokheten
och tapperheten, liksom Glosters
äldste son, Edgar, samt slutligen
Cordelia, kungens yngsta dotter, en
kärlekens, tålighetens och
godhetens uppenbarelse. Alltså snillet,
tapperheten, klokheten och
godheten i förbund, som ingenting
förmå mot ondskan och lågheten:
godhet är svaghet i denna värld.
Det ser också narren — och
han ler sitt bittra löje över att han
och andra narrar finnas, som ändå
inte kunna gå över på den ”rätta”
sidan, den som dock har makten och
därför även rätten. Maktläran är
en gammal stolt ondskefull
åskådning, som först i en ynkligare tid av
moraliskt räddhågade lilleputter
med perverst storhetsvansinne nöd*
torfteligen skylts under
hopplockade filosofiska och religiösa
traslappar. Ofta kastar Shakespeare
narrkåpan över sina axlar för att få den
passande och anständiga
utgångspunkten för sina angrepp på ’ ’livets
stora narrspel”, men undantar
man Hamlets utbrott i hans låtsade
vansinne, ha narrens repliker aldrig
varit så till brädden fyllda med hån
och bitterhet som i ”Kung Lear”.
Narrens ”munterhet” verkar här
närmast förtvivlans utbrott. Mest
godlynt är han kanske, då han ser
den abdikerade kungen ge den
förklädde Kent städjepengar.
Narr.: Låt mig också ge honom
städja. — Se, där har du min narrmössa...
Hör, min vän, du gjorde bast, om du tog
emot min mössa.
Kent: Yarför det, narr?
Narr.: Varför det? Jo, för att du
tar dens parti, som fallit i onåd. Kan du
inte smila allteftersom vinden vänder
sig, så får du snart snuva. Där har du
min mössa...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
